Mona Djurestad, deltagare i det israeliska programmet 1997 berättar nedan om sin resa.
”CIF-Israel anordnade 1997 sitt första CIF-program som jag ansökte till. Jag blev antagen som enda deltagare för de ville pröva först med en ”pilot” för att ev utöka till ett annat år.
Ordförande i CIF-Israel är Edna Bar-On och hos hennes och hennes man bodde jag de första 5 dagarna i deras underbara 4-vånings stenhus i Old Jaffa med utsikt över land och hav. Old Jaffa är en mycket gammal mytomspunnen stad med flera sevärdheter ett par kilometer söder om Tel Aviv. Edna arbetar deltid med alkohol och drogprevention och möter olika grupper av människor, såsom lärare för olika stadier samt elever.
Jag gjorde många studiebesök runt TelAviv, bl a på ett barnsjukhus Sheba hospital, där vårdades barn både somatiskt och psykiskt. Många barn råkar illa ut i trafiken, som är hård och hetsig, med svåra skador som följd. Inga säkerhetsanordningar, bilstolar eller bälten är ett måste där.
På barnpsykavdelningen påminde allt, såsom regler och förhållningssätt, om hur vi har det på vår barnpsykavdelning på Danderyds sjukhus. Vården är mycket USA-influerad i Israel. Jag besökte också flera skolor, både specialskolor och eftermiddagsgrupper för barn med speciella behov, som verkade fungera mycket väl och med engagerad personal. En metadonklinik fick jag se och jag blev mycket imponerad av deras arbete och resultatet. Jag kan inte förstå varför man i Sverige är så restriktiv mot metadon.
På min lediga dag åkte jag turistbuss till Döda Havet och Massada massivet. Det var verkligen en upplevelse att flyta som en kork på vattnet, men den svarta, nyttiga leran sved förskräckligt i ögonen.
Öppenvården inom barnpsykiatrin är organiserad som i Sverige. Man har liknande PBU-mottagningar dit familjer söker frivilligt för relationsproblem mellan barn och föräldrar, skol- och uppförandeproblem. Familjerna får högst 25 terapitimmar gratis per familj, därefter får de betala själva, vilket kostar som hos en privatpraktiserande terapeut i Sverige.
Socialarbetare och terapeuter tjänar ungefär som i Sverige, skatterna är dock lägre, men å andra sidan är bostadskostnaderna mycket högre. Att köpa hus eller lägenhet i storstadsområdet går på en miljon och uppåt. Bankräntan är inte hög, däremot är olika försäkringar mycket dyra. Särskilt bilförsäkringar och inköp av bilar är dyrt.
I Jerusalem bodde jag först hos Nili Dror, som ofta är med på CIF-konferenser tillsammans med sin syster Mira. Nili arbetar på socialdepartementet och har till uppgift att få fram pengar till olika institutioner. Mitt första studiebesök med Nili var till institutionen Elwyn för utvecklingsstörda, som höll till i trähus som såg mycket svenska ut. På min undran över detta visade det sig att svenska regeringen för 50 år sedan skänkt dessa hus och området kallades nu The Swedish Village. På Elwyn hade man lyckats hitta arbetsuppgifter till mycket svårt dubbelhandikappade människor. Jag besökte också socialkontor, olika barnhem, behandlingshem, HVB-hem samt ett ungdomshärbärge, dit ungdomar kommer i akutsituationer. Ett besök på ett hem för 8 ortodoxa flickor var mycket intressant. Det var det första hemmet i sitt slag och förestods av en ortodox jude, Simon, som fått rabbins tillstånd att öppna detta hem. Flickornas föräldrar tar helt avstånd från dem så något familjearbete blir det inte tal om.
Ett starkt intryck gjorde Yed Vashem, som är ett museum och minnesplats över alla judar som dödades i förintelsen. Varje år den 5 maj högtidlighålls minnet av judemorden. Trafiken och alla människor stannar upp i 2 minuter, sirenerna tjuter och allt är mycket gripande.
Den 12 maj firar man nationaldagen med sång, parader och fyrverkeri och kvällen innan har man minneshögtid över alla som stupat i strider, särskilt under det gångna året. Varenda innevånarna har nog någon att sörja det är ett mycket prövat folk. Dagarna innan minneshögtiden i år hade två militärhelikoptrar krockat vilket ledde till att 70 unga pojkar dödades.
Den senare delen av min vistelse i Jerusalem bodde jag hos Ruth Flesh och hennes 16-åriga dotter Tall. Ruth var tidigare socialarbetare på en specialskola för 75 pojkar med beteende störningar. Där hade hon arbetat i 32 år, hela sitt yrkesliv. Personaltätheten var stor, 5 vuxna på 15 pojkar och mycket kontakt med pojkarnas föräldrar.
Jag fick också var med på ett konfirmationsfirande, s k Bramitsva. Två syskon ville göra något extra av den dagen och därför inbjudit 75 vänner till familjen på en visning av den utgrävda tunneln under västra muren. Det var mycket intressant att se de stora bergrummen och gångarna där man förr ledde vattnet ända från Betlehem. Vi såg en jättestor sten, 13 x 3 meter, som vägde 500 ton. Ingen kan förstå eller förklara hur någon människa har kunnat rubba den. Efter visningen följde en överdådig lunch i den 5 år gamla synagogan. I mottagningslokalen, som hade en storlek som Blå Hallen, hade man dukat upp en fantastisk lunchbuffé rikt dekorerad och en tårta i form av Israels flagga. Blå och vit, säkert 1 x 2 meter!
På nationaldagen följde jag Ruths dotter när hon tillsammans med sina klasskamrater paraderade bakom blåsorkestern, ryska krigsveteraner samt poliser och militärer. Pojkarna gör militärtjänstgöring i 3 år och flickorna i 2 år. De ortodoxa ungdomarna gör samhällstjänst och därför ser man ungdomar på skolor och daghem som hjälper till. Senare på nationaldagen är det brukligt att familjerna med vänner har picknick i någon park eller längre bort från staden ute i naturen. På kvällen var jag medbjuden till Ruths släktingar och ett 30-tal vänner som samlats för att äta och sjunga hela natten.
Den sista tiden i Israel bodde jag på Kibbutzen Enat utanför TelAviv hos socialarbetaren och handledaren Hana och hennes man och deras två månader gamla son Idan. Jag fick bo i Hanas systersons lilla etta, eftersom han gjorde sin militär tjänstgöring. Kibbutzlivet har förändrats på många sätt. Många arbetar utanför, men föredrar att stanna på kibbutzen för barnens skull. Kibbutzen tar också emot barn i daghem och skolor och tjänar pengar på detta sätt. Från att tidigare varit en jordbrukskibbutz så tillverkar man nu skor som man säljer tillsammans med en närbelägen kibbutz.
Ja, det var en fantastisk tid i Israel. Intressant och innehållsrik och med många trevliga möten. Jag är mycket glad att jag åkte iväg, trots alla oroligheter som var i landet innan jag åkte.”