Med CIF i Turkiet våren 1998 – bättre sent än aldrig

Här kan du läsa om Margareta Axelsdotters upplevelse av det turkiska programmet 1998:

 

”Som nybliven CIF:are deltog jag i CIF:s årsmöte i februari 1997 och hade dessutom nyligen fått veta att jag tagits ut som deltagare i Turkiets CIF-program våren 1997. Vad hände sen?

Kort innan avresan våren 1997 meddelade CIF-Turkiet att man tvingats ställa in programmet men hoppades kunna genomföra det nästa år. Först på plats i Turkiet fick jag veta den egentliga orsaken till att man tvingats skjuta upp programmet ett år. Den politiska situationen i Turkiet under åren 1995-1997 med islamitiska fundamentalister (Välfärdspartiet) i regeringsställning via en koalition fick förödande konsekvenser för socialarbetarkåren i Turkiet. Offentligt anställda socialarbetare tvångsförflyttades från sina befattningar och ersattes av fundamentalist-sympatisörer. Socionomer ”deporterades” till olika delar av landet och CIF Turkiets organisation slogs sönder. Ett genomförande av CIF-programmet blev omöjligt. Då fundamentalisterna försvann från makten genom militärens ingripande vann så småningom socialarbetarna gehör i domstol för sina klagomål och återfick sina befattningar varpå planerat CIF-program slutligen kunde genomföras med ett års fördröjning.

 

CIF-Turkiet tog 1998 emot tre socialarbetare, en från vardera Sverige, Finland och Spanien. Då socialt arbete i Turkiet befinner sig under uppbyggnad har man som målsättning med sitt program att ta emot erfarna socialarbetare samtidigt som man sänder iväg unga, entusiastiska, nyutexaminerade socialarbetare på CIF-program i andra länder, allt med syfte att få ut så mycket som möjligt av CIF-programmen för utvecklandet av socialt arbete i Turkiet. Jag var således, med mina 42 år och snart 20 års erfarenhet av socialt arbete, yngst av oss tre.

Min rapport från månaden i Turkiet är självfallet påverkad av mina intresseområden. Som flyktingsamordnare med kulturmöten som specialintressen får mina reflexioner över turkiskt och muslimskt liv självfallet större utrymme än studiebesöken på institutioner och vårdhem, vilket inte på något sätt ska förringa värdet och kunskapen de gav.

CIF-Turkiet hade valt att under hela programmets gång hålla ihop deltagargruppen. Hela programmet byggde på en uppläggning av studiebesök med våra intresseområden som grund. Efter ankomst till Turkiet åkte vi till ett orienterings-internat under några dagar i ett sommarhus ett par mil utanför Istanbul. Vi deltagare bodde där tillsammans och fick möjlighet att lära känna varandra. Nyckelpersonerna i organisationskommitteen kom ut dit och vi gick gemensamt igenom upplägget av månadens program. Vi gavs möjlighet att lämna synpunkter och programmet lades sedan fast. (Efter halva månaden genom fördes ”mid-evaluation” då programmet utvärderades efter våra synpunkter och förändringar kunde göras bl. a. för att komplettera vad vi bedömde saknades).

Det professionella programmet syftade till att ge oss en inblick i det turkiska sociala arbetets organisation, svårigheter, utveckling mm. Vi gjorde under våra fyra veckor i Turkiet drygt 50 olika studiebesök på allt från daghem, institutioner, domstolar och myndigheter till frivilligorganisationer, förortsprojekt och enskilda familjer från olika sociala grupper. Det sociala programmet innefattade föreläsningar om Turkiets historia, politiska system, besök på museer, hos politiska och religiösa ledare allt med syfte att ge oss en grundkunskap om landet och dess förutsättningar.

 

Efter introduktionen tog en vecka i Istanbul vid, då vi bodde på den europeiska sidan i vars sin värdfamilj. Vi hämtades vanligtvis varje morgon vid en mötesplats till vilken vi själva tog oss med varierande dramatik. Trafiksituationen i Istanbul är minst sagt dramatisk. Migrationen till storstäderna i Turkiet från krigets östra delar och från den fattiga landsbygden är ofantlig. Istanbul växer med c:a 400 000 inv. per år. Staden är kaotiskt utan fungerande infrastruktur. Myndigheterna hinner inte med att bygga vägar och skolor. Hälsovård och annan service räcker inte till för alla. Korruptionen är omfattande och folk bygger själva som de vill. Hus ”poppar upp” över natten här och var och staden myllrar av halvfärdiga byggobjekt. Pga bristande stadsplanering följer vägnätet husbyggandet och späder på kaoset. Offentliga kommunikationer är mycket få och bristande vilket leder till att alla kör bil och trafikkaoset är påtagligt. Ett par timmars bilköande varje dag får man räkna med.

Det statliga socialkontoret i Istanbul bestod av 12 socialarbetare. Dessa sysslade huvudsakligen med att skriva utredningar och rapporter till ”barndomstolen” för placering av barn på institution. Ansökan kom oftast från föräldrar som genom sjukdom, dödsfall eller grava sociala problem inte själva kunde ta hand om sina barn. Brist på pengar är ingen anledning till möjlighet till bistånd från myndigheter i Turkiet. Efter prövning och bifall till placering via ”barndomstolen” vidtog ett tvångsomhändertagande som innebar att alla besök i hemmet föregicks av ytterligare utredning och prövning innan tillstånd gavs. De statliga barnhem vi besökte var mycket stora och barn som kom dit tillbringade oftast resten av sin uppväxt där. Standarden var enkel, personaltätheten låg men hygienen god och värmen och engagemanget för barnen påtaglig. Familjehemsplaceringar såväl som adoptioner är sällsynt i Turkiet då man inte har någon tradition av att ta hand om andras barn.

Vi upptäckte snart att socialt förändringsarbete bedrivs av frivilligorganisationer medan offentligt socialt arbete är mycket byråkratiskt, toppstyrt och begränsat. De verkliga eldsjälarna och idealisterna söker sig till icke offentlig verksamhet. Stiftelser, föreningar och organisationer driver med ekonomisk hjälp från Världsbanken, UNICEF, EU m.fl. diverse intressanta projekt med ett betydligt starkare syfte att komma till rätta med sociala problem genom förändringsarbete. Familjeplanering, alfabetisering, barnomsorg, gatubarnsprojekt, sexualrådgivning mm var grunden till många frivilligverksamheter. Dessa styr över sina egna beslut, finansieras via egna sponsorer mm och kan därmed fungera utan de störningar den offentliga verksamheten ständigt drabbas av pga politisk instabilitet i landet.

Offentliganställda kvinnor i Turkiet har pensionsrätt efter 20 års yrkesverksamhet. Detta innebär att många kvinnor i 40-50 årsåldern, ofta lärare, (med en man med inkomst) engagerar sig i frivilliga projekt där de får utlopp för sina idéer och erfarenheter. Många frivilligorganisationer driver mycket professionella projekt och är tongivande i socialt förändringsarbete i Turkiet.

 

Under vår andra programvecka skickades vi till huvudstaden Ankara. Där besökte vi ministerier och departement och höll vars en föreläsning på socialhögskolan (Turkiets enda) om välfärdssystemen i våra hemländer, våra yrkeserfarenheter samt socionomutbildningen i respektive land. På socialdepartementet träffade vi bl a en avdelningschef som berättade om deras arbete med återförande av barn som kidnappats av turkiska fäder efter skilsmässor för att uppfostras enligt islamisk tradition hos släkten i Turkiet. Detta problem uppgavs vara mest vanligt i Tyskland, Holland och England och ett utvecklat arbete enligt internationell rätt försiggår. Synsättet oss socialarbetare emellan upplevde vi som förvånandsvärt lika och trots helt andra förutsättningar och lagstiftning erfor vi att turkiska socialarbetare strävar hårt efter att kunna värna barnens rättigheter.

 

Under tredje veckan i Turkiet flyttade vi till Istanbuls asiatiska del, på den östra sidan av Bosporen, denna strategiskt belägna infart till Svarta Havet med alla sina historiska händelser. Programmet fortgick och vi besökte bland mycket annat en stiftelse som arbetade aktivt för bättre förhållanden för unga brottsmisstänkta. Istanbuls många gaturbarn skiljer sig från många andra länders gatubarn i den mån att de inte lever på gatan. De flesta av dem har ett hem, om än torftigt, att komma hem till men har drivits ut på gatorna ofta av sina föräldrar för att tigga eller sälja näsdukar, cigaretttändare mm. Barnen har ofta större framgång och utnyttjas därför av sina föräldrar. En del av dem drivs in a kriminalitet och hamnar på ungdomshäkten där de förvaras under ibland flera månader i väntan på rättegång. Förhållandena på ungdomshäktena är vidriga, ofta värre än på fängelserna, och barnen far mycket illa under häktningstiden. Stiftelsen som bestod av mycket unga och mycket hängivna eldsjälar, arbetade dels med att förbättra förhållandena på ungdomshäktena genom besök, vuxenkontakter, aktiviteter, utrustning, hälsovård och utbildning, dels med opinionsbildning gentemot myndigheterna om barns rättigheter samt behovet av bättre förhållanden och ett synsätt med vård i stället för straff och att barn ofta är offer för sin miljö.

Vi besökte även den Armeniske Patriarken, en av den ortodoxa kyrkans fyra ledare i världen, och fick av honom en intressant föreläsning om minoriteternas roll i Turkiet. Definitionen av minoritetsfolk i Turkiet är lika med icke-muslimska folk. De tre stora grupperna blir därmed armenier, greker och judar. Turkiet har i stort ett mycket generöst synsätt gentemot invandrare. I enlighet med Ataturks idéer menar man att alla som bor i Turkiet och vill vara turkar ska få vara det. Det gemensamma språket ska dock vara turkiska. Minoritetsfolken har rätt att driva sina egna skolor men undervisningen ska ske enligt den turkiska grundlagen och vara på turkiska. Armenierna driver flera skolor och har utöver läroplanen, som de följer, extra undervisning för sina barn i religion och armeniska. Kurderna i Turkiet däremot, begär en specialbehandling som strider mot grundlagen, då de kräver full rätt inklusive skolundervisning på sitt eget språk. Turkiska statens hållning gentemot kurderna är mycket hårt, främst beroende på den mycket ringa del kurder som betraktas som terrorister och utför attentat. Från statens sida är det fullständigt otänkbart att tillmötesgå de militanta kurdernas krav och lämna ifrån sig en del av landet. Det strider mot republikens grunduppfattning i enlighet med Ataturks idéer där en grundtanke är att landets gränser ska vara orubbliga och försvaras i alla situationer. Den armeniske patriarken menade dock att turkiska staten är orimligt hård mot kurderna genom att, till skillnad från de andra minoriteterna, bl a förbjuda dem att trycka och publicera material på kurdiska. Man måste, menar han, tillmötesgå även denna grupp till viss del, så att även de kan känna sig väl till mods med att leva i Turkiet.

 

Islams roll i det turkiska samhället är påtaglig och kontroversiell. Den grundlag som formades av det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Ataturk, redan på 20-talet, är fortfarande hyllad och värnad och varje hot mot den innebär militärt ingripande. Ataturk skapade den moderna sekulära staten med religionen skild från makten. Välfärdspartiets framfart, ofta med ekonomiskt stöd från muslimska grannländer, oroar en stor del av folket. Aktivt religiösa muslimer uppges uppgå endast till c:a 10% idag men Välfärdspartiet samlar med hjälp av ekonomiska löften och erbjudande om gratis utbildning till enskilda c:a 20% av rösterna.

Pga det politiska systemet blev Välfärdspartiet vid senaste valet största parti. Partiet är nu uteslutet pga brott mot grundlagen men dess idéer och aktörer återuppstår under andra namn och i andra konstellationer. En viktig reform som genomdrivits för att möta detta problem är utökandet av den obligatoriska skolgången från 5 till 8 år fr o m 1998. Koranskolorna som tidigare kunnat rekrytera barn efter femte året genom erbjudande om gratis vidareutbildning förväntas få svårare att få gehör för sina idéer eftersom den obligatoriska skolan med bl a förbud mot att bära slöja ansvarar för barnen längre.

Oron för framtida spänningar pga mötet mellan österländska och västerländska traditioner är påtaglig, men utgör samtidigt den magi som finns i Istanbul. Staden symboliserar verkligen på många sätt dörren mot orienten. Här blandas ultramoderna shoppingcenter med moskéer och sultanernas många palats. Här möts verkligen öst och väst och vad jag lärt mig mest av allt under en oerhört intensiv och givande månad är ödmjukhet inför allt vi människor skapar omkring oss. När beslöjade kvinnor spelar på kasino med röda naglar och sylvassa klackar förstår man att det inte alltid finns rationella svar på våra rationella frågor, en insikt så god som någon att ha med mig i mitt fortsatta arbete med flyktingar och invandrare i Sverige.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.