Margareta Sund F berättar om sitt deltagande i det dåvarande italienska programmet 1995.
”Sista veckan i september – äntligen for jag till Italien för en månads vistelse. Efter några timmars avvikelse från tidsplaneringen kommer jag äntligen fram till Spoleto där vi stipendiater skall tillbringa helgen ihop med de italienska ”CIF-arna”. Mimmo, ordförande för CIF-ltalia, som jag bara har haft brevkontakt med tidigare kommer och hämtade vid stationen.
Meliha från Turkiet och Margrit från Schweiz har kommit tidigare. Middag serveras kl 20.00 och vi väntar på Judit från Ungern. Hon har blivit rånad på flygplatsen och har en del att bestyra med förstås, men vi tycker att hon borde dyka upp snart. Vi är lite oroliga. Men hon dyker upp så småningom och nu är vi samlade!
Helgen i Spoleto bjuder information om den kommande månaden men också avkoppling och umgänge med dessa härliga ”CIF-are”. Vänliga, varma och fulla av glädje och humor. Rosaria, en kvinna i 6O-årsåldern, från Capua verkar ha tusen järn i elden – minst. Springer runt med sin yuppienalle och har mycket att bestyra. Vad? Ingen vet! Hon talar inte engelska men säger att hon minsann talar franska men när jag prövar mig fram på franska förstår hon inget! Roberta i 25-30 årsåldern, från Genua skall vara värd för Judit under fas två, glad och trevlig – det blir nog bra för Judit, de ser ut att passa varandra! Enzo och Gabriella från Santa Maria – kärleksparet som får smyga med sin kärlek eftersom han ligger i skilsmässa.
CIF-programmet innebär att de kan komma ifrån sin hemstad några gånger och öppet kunna visa sin kärlek, som nu i Spoleto. De är båda engagerade i CIF och kommer att på olika sätt delta aktivt under vår Italienvistelse. Alba från Santa Maria, en härlig personlighet, mjuk och sensibel med en härlig humor är också en av dessa människor som gjorde ett omedelbart positivt intryck på mig. Som när Meliha och Judit var bekymrade för att de inte pratade eller förstod italienska, Alba svarade blixtsnabbt att de spelar ingen roll ni behöver bara kunna fyra saker – Grazie, Prego, paga lui, paga lei, det vill säga Tack, varsågod, han betalar, de betalar! Ett värdefullt tips även för Margrit och mig som hade större kunskaper i italienska! Där var också Fabio, Luciano, Giovanna, Maria, Domenika, Anna, Gesualdo och … jag kan inte räkna dem alla!
Efter två dagar i Spoleto var det dags att åka vidare till Santa Maria C.V. den lilla stad i södra Italien som skulle utgöra vår bas i två veckors tid. De följande två veckorna var intensiva! Vårt program var varierande, mycket teori och många studiebesök men också mycket fritid. Vi fyra, tjejer trivdes bra ihop och vi sammansvetsades under denna period. Vi lärde känna varandra, de goda sidorna och de dåliga! Vi hade roligt ihop och det skämtades friskt ibland. Våra interna skämt förundrade andra människor som vi hade kontakt med, speciellt Mimmo som före vår ankomst varit lite orolig för hur vi skulle fungera ihop. (1994 års stipendiater funkade inte alls som grupp berättade han senare). Vi tjejer träffades på egen hand, (utan ”CIF-are” och värdfamiljer) bl.a. gjorde vi en utflykt till Caserta, då vi hade en underbar dag innan vi skingrades för de sista två veckornas ”praktik”.
Själv var jag placerad i Rom, det var meningen att jag skulle vara på ett sjukhus, ett projekt för dialyspatienter, men det blev inte så. Margrit var också placerad i Rom och för oss två anordnades en mängd studiebesök, de bästa på sjukhus. Det var skönt att vara två i Rom. Vi var båda övertygade om att det var en fördel. Margrit pratade flytande italienska och själv kan jag lite grann och eftersom ingen av alla de socialarbetare vi träffade under denna tid pratade engelska var det en nödvändighet att kommunicera på italienska.
Vi for kors och tvärs över Rom med buss och tunnelbana. Vi gick gata upp och gata ner, vi såg många turistattraktioner både två och tre gånger och vi blev riktigt ”slipade” då det gällde att ta sig över en gata. Vi blev nästan blasé på allt historiskt, kyrkor och piazzor och fontäner … De sista dagarna av vår tid i Italien återförenades vi tjejer inför ”finalen”. Det var härligt att träffas igen och vi fick möjlighet att jämföra våra upplevelser. Vid det laget längtade vi alla hem men ändå kändes det mycket vemodigt att skiljas åt.
Det här var inte alls lätt att skriva. Månaden i Italien innebar så många upplevelser och nya intryck och det är omöjligt att på ett kortfattat sätt klä detta i ord på ett papper. Jag har så många underbara minnen av människor och platser. Pompeji med vår underbara guide Jonathan. Capri med Gabriella och Enzo. Utflykten med min värdfamilj i Rom till Castel il Gandolfo och Lanuvio tillsammans med deras syskon och vänner, då även Margrit var med, är några minnen som snabbt kan plockas fram. Kortare stunder av glädje och humor då vi skrattade så tårarna rann åt interna skämt i vår lilla tjejgrupp måste kombineras med synminnen och får naturligtvis inte samma betydelse för andra. Om någon, skulle fråga mig vad som gjorde mest intryck på mig, eller vad jag uppskattat mest med min resa så svarar jag utan att tveka människorna, dessa underbara, varma och generösa italienare. Många av de jag lärde känna blev nära vänner och det fanns en känsla av samhörighet. Vi har alla förhoppningar att hålla kontakten och att ses igen.”