Maria Hansson berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2004/2005.
”För precis ett år sedan anlände jag till Mumbais flygplats vid femtiden på morgonen. Lite vimmelkantig av flygturen började jag spana efter någon CIF-medlem som skulle ta emot mig. Fram kommer en lång indisk man och säger välkommen på svenska. Alvin, vår koordinator i Mumbai. Sedermera visade det sig att Alvin kunde många svenska ord, då han varit utbytesstudent i Sverige. Vi färdades i taxi genom Mumbai-natten och jag var fascinerad av all vacker belysning som hängde utanför husen. Fick förklarat för mig att den stora festivalen Diwahli hade börjat och det var extra upptänt i staden. Taxin förde oss till TATA-institute, där vi skulle vara i 14 dagar framöver.
De följande 14 dagarna var intensiva. Där lärde man känna de andra deltagarna som kom från Australien, Lettland Turkiet, Tyskland och Österrike. Förutom jag så var det två svenskor till och totalt var vi åtta till antalet. Tyvärr fick den lettiska deltagaren avbryta programmet på grund av sjukdom. Dagarna var fyllda med ett gediget program bestående av föreläsningar, guidade turer, biobesök och studiebesök. Ett av mina starkaste bildminnen var när vi besökte Shivaji Nagar Slums. Först fick vi en mycket bra föreläsning om Community work av Mrs Leena Joshi som arbetade för organisationen Apnalaya. Därefter fick vi gå runt i området för att se de olika verksamheterna. Slummen är uppbyggd kring en stor sopptipp. På detta stora sopberg sprang en pojke och lekte med en drake. Glad och ivrig att få upp draken i luften ovetande om att han borde ha haft möjligheten att springa på grönt gräs istället.
Efter 14 dagar lämnar jag ett nästan 40 gradigt Mumbai för ett något svalare Pune, som var min stationering. Blev vänligt mottagen av vår koordinator Punam och min värdfamilj som hette Ganpathi. Familjen var fantastisk på alla sätt och vis och på vissa områden var de inte så traditionella. Detta berodde till en viss del på att de båda makarna haft utlandsjobb under längre perioder. Kvinnan i familjen hade besökt Sverige ett antal gånger och fått förkärlek till Blå bands brunsås, vilket var synd att jag inte visste innan jag anlände till Indien. Lärdomen för mig var, att om möjlighet finns så kan man upprätta en kontinuerlig mailkontakt innan man anländer. Min andra värdfamilj hette Tiloo var mycket trevlig. Tyvärr bodde jag bara hos dem några dagar, då dottern i familjen hade utfört en operation, som gjorde att det blev en fördröjning för dem att vara värdfamilj.
De fyra veckorna i Pune bestod av besök på olika organisationer: Vanchit Vikas, Akshardeep, Mobile Creches och Akansha. Synonymt för dessa organisationer var att de utför socialt arbete i slumområden och för utsatta samhällsgrupper. Formen och målen var olika och varierade från HIV/AIDS preventivt arbete till familjerådgivning. En stor del av det sociala arbetet var att bedriva någon form av förskole- och grundskoleverksamhet.
Jag var också en vecka på Sasson Hospital, Pune och deras psykiatriska akut avdelning. Det var ett statligt militärsjukhus och dit kom de som inte kunde betala för sin egen sjukvård. Jag minns speciellt första dagen då jag fick guidad tur genom avdelningen för män respektive kvinnor. Såg ingen skillnad vid första anblicken. Tyckte det var lika mycket män, kvinnor och barn fördelade på båda avdelningarna. Fick förklarat att patienten vårdas av den egna familjen och det är de som bär ansvaret om något oförutsett skulle hända. Läkare och sjuksköterskor bar det medicinska och endast till viss del det vårdande ansvaret. Det var en ny erfarenhet för mig, men det blev också påtagligt hur skilda synsätt (förutom den ekonomiska aspekten) man har på olika familjesystems funktion, det individuella respektive det holistiska.
Efter skön julledighet var det dags att åka till landsbygdsplaceringen och även att åter träffa de andra deltagarna. Vi var drygt en vecka hos organisationen Gram-Mangal som huvudsakligen bedriver projekt gällande undervisning till stambefolkningen. Orten vi var på heter Aire och ligger cirka 12 mil norr om Mumbai. Här slogs man av stillheten och den vackra naturen. Skolan med dess ombyggnader var målade med typiska motiv och stil som var befolkningens egen, Warli – som också stambefolkningen heter. En del av kvällarna dansade vi tillsammans med barnen som bodde på internatet. De försökte lära oss sin specifika skördedans, vilket var svårt. Vi lärde dem Små grodorna, vilket de utförde väldigt bra.
Dryga nio veckor gick snabbt och helt plötsligt var vi inne på avslutningsdagen. Med intyget i hand och oändligt många upplevelser, kan jag bara säga att jag skulle göra om det igen. Väl hemma i Sverige, kändes helt plötsligt en fullspäckad tunnelbana tom och vissa problem väldigt små. Under min resa hann jag till min förvåning också bli Bollywood-fantast och titt som tätt brukar jag spela Bollywood Greatest Hits… om inte annat bara för att minnas.”