Jenny Eriksson, deltagare i det indiska programmet 2006 berättar om sin resa.
”Vad betydde veckorna i Indien för mig? Vad har jag lärt mig? Några månader efter hemkomsten är det nu dags att summera och formulera mina upplevelser. Det är inte så lätt – Indien är liksom så mycket. Av allt.
Som Lonely Planet India deklarerar i inledningstexten; “India rewards the ones that go with the flow.” Och det stämde verkligen. Jag tror att man uppskattar Indien som mest när om man är öppen för det oförutsedda. Och oförutsedda saker händer – hela tiden!
Det var med spänd förväntan jag landade på Mumbais flygplats mitt i natten i början av november 2006. Skulle jag fixa det här? Vad hade jag gett mig in på? Och skulle någon möta mig på flygplatsen? Men ja, där stod en av koordinatorerna, Virochan, och såg till att jag kom till campusområdet på TISS (Tata Institute of Social Sciences) universitetsområde. Där lämnades jag ensam i en becksvart studentrumskorridor och kastades rakt in i de första frågeställningarna; kan jag dricka vattnet i vattenapparaten? Hur stor är risken för inbrott/överfall av ensam rädd svenska i totalt inbrottsvänligt studentrum? Och är kackerlackorna de enda husdjuren här eller finns det fler? Inom loppet av ett dygn kom som tur var de andra deltagarna; mina svenska medsystrar Anna och Kate, finskorna Sirpa och Minna, tyskorna Iris och Sunita, estländska Ingrid, Ann-Marie från Nya Zealand. Senare in i programmet kom också italienska Daria.
Under den första veckans introduktionsschema svetsades gruppen samman. Programmet var hektiskt; föreläsningar om indisk kultur, familjeliv, politik m.m blandades med sight-seing, middagar med CIF-medlemmar och shopping. Miljön inne på campus-området var som en grön lugn oas, så snart vi gick utanför grindarna mötte vi det riktiga Mumbai – en storstadsdjungel där hälften av de ca 18 miljoner invånarna bor i slumområden, där man inte kan gå en meter utan att se tiggande gatubarn, där människor ligger mitt i gatan så att man ibland undrar om de sover eller är döda, där den hemlösa mamman tvättar kläderna i ett vattenfyllt hål i asfalten och ger sina barn matrester från soptunnan. All misär blandades med flashiga butiker och fin gammal brittisk arkitektur. En sak man märker fort i Indien är kontrasterna. De finns överallt och sida vid sida. Fattiga och rika, plåtskjul och köpcentrum, hinduer och muslimer, storstadsfolk och bönder, det gamla och det nya, det fula och det vackra….
Efter den inledande veckan delades vi upp parvis och placerades ut till våra respektive städer och värdfamiljer. Jag hade turen att hamna i Pune – en ganska modern 6 miljoners stad med mycket universitet och IT-industri. Här ligger det världskända Osho Ashram (ett andligt och mycket kontroversiellt andligt center som besöks av sökande västerlänningar) och Iyengar yoga institute (ett välrenommerat yoga center) som jag förstås kollade in. Båda mina värdfamiljer var vana vid CIF-besökare och tog emot mig mycket gästvänligt. De tillhörde den övre medelklassen och hade självklart hushållerskor som tog hand om städning och matlagning. Den ena familjen hade också chaufför och trädgårdsmästare. Och naturligtvis fanns det någon som hämtade tvätten. Och någon som handlade. Mycket ovant för mig. Och det gjorde också upplevelsen ännu mer kontrastrik när man kom hem till ett relativt välbärgat hem med uppassning efter att ha mött så mycket elände och fattigdom på praktikplatserna på dagen.
Jag hade blivit tilldelad 4 praktikplatser, en vecka på varje. Den första veckan var jag på organisationen Vanchit Vikas som arbetar med prostituerade och deras barn i Red light district. Det gav mig en insikt i hur stort problemet med prostitution verkligen är, hur nära kopplad den är till fattigdomen och migrationen från landsbygd till stad. Det gav också en första bekantskap med omfattningen av HIV-epidemin i Indien. Jag förstod hur lågt stående dessa kvinnor (och en del unga män) är och vilket oerhört utsatt situation barnen är i. På ett center för barnen fick de lite mat, möjlighet att duscha och vila och leka med andra barn. Men det var ändå så…. torftigt på något sätt. Visst, de materiella resurserna är minimala, men kunde man ändå inte se till att hålla rent? Att ge barnen lite mer närhet? Låta bli att skrika åt dem? De här barnen ansågs ha det bättre än vissa andra – hur var det då för dem? Jag fick också följa med ”peer workers”, dvs f.d. sexarbetare som nu försökte hjälpa sina kollegor, när de bedrev uppsökande arbete i området. Ett av mina starkaste intryck är när vi besöker en trångbodd, fattig familj och dricker den obligatoriska koppen chai. De är förstås lite nyfikna på mig och ställer frågor genom en av kvinnorna som kan engelska och tolkar. Plötsligt tar de fram ett litet spädbarn som sovit i ett hörn och sträcker fram henne mot mig. ”Please, take her with you!” Hur ska man reagera på en så´n fråga? Jag vet fortfarande inte…
Min andra praktikvecka var jag och italienskan Daria tillsammans på SOFOSH, en organisation som på olika sätt hjälper patienter och deras anhöriga på ett statligt drivet sjukhus i Pune. De har också ett barnhem och jobbar med adoptioner. Vi slogs av hur mycket av det som kallades socialt arbete här var sådant som vi tar för givet hos oss. T.ex. sökande av fondmedel för nödvändiga behandlingar och mediciner för sjuka patienter och mat under inläggningstiden. En annan vecka spenderade jag på ett privat sjukhus, vilket innebar en betydligt högre standard på lokaler och utrustning, men fortfarande långt under den nivå vi är vana vid. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte protesterade mot att spendera två veckor i sjukhusmiljö – jag som har sjukhusfobi och lätt att svimma på ett svenskt sjukhus! Det var verkligen en prövning att stå ut med alla intryck. När vi besökte barnavdelningen fick jag lov att gå ut och när vi gick ronden på intensivvårdsavdelningen då – då svimmade jag…. Mycket pinsamt. Och ännu mer så när jag inser att de kallat dit en läkare som mäter blodtryck och ordinerar kaffe!
Den praktikvistelse som gav mig mest ur professionell synvinkel var veckan på behandlingshemmet Muktangan. Ett väl ansett behandlingshem för alkohol- och drogberoende män med 12-stegsinriktning. Blandat med familjeinterventioner, arbetsträning och Gandhi-inspirerade teorier i sin utformning. Mycket var likt det jag arbetar med här hemma, men mycket skiljde sig också åt. Som att man såg ett samband mellan icke-vegetarisk mat och alkoholism, att man varken tillät koffein eller nikotin på institutionen och att familjen skrev in patienten som själv inte hade så mycket att säga till om. Till och från behandlingshemmet som låg en bit utanför stan fick jag skjuts med en av terapeuterna på hans motorcykel – utan hjälm. De som sett hur den indiska trafiken (inte) fungerar förstår vad jag menar….. Herregud! Men jag överlevde det också.
En kortare vistelse med hela gruppen i ett byprojekt, Gram Mangal, norr om Mumbai var även det en stark upplevelse. Här fick vi se hur man arbetade för att ge stambefolkningen den utbildning och sjukvård som de så väl behöver för att kunna hävda sina rättigheter och behov. Vi fick också följa med några av skolbarnen hem och spendera en kväll och natt i deras hem. Jag kommer aldrig att glömma Sikin, Sudhita och Rao – barnen som lagade mat åt oss, fäste blommor i vårt hår, presenterade oss för sin familj och lät oss sova bredvid dem på stengolvet. Över huvud taget är vänligheten och generositeten hos de indiska människorna något jag alltid kommer att minnas. Programmet avslutades med summering och utvärdering inne i Mumbai igen innan det var dags för ett tårfyllt farväl och ett par veckors rundresande på egen hand.
Det största bestående resultatet av min erfarenhet i Indien är att jag oftare kommer på mig själv med att tänka på hur bra vi har det här i Sverige i allmänhet och som socialarbetare i synnerhet. Även om vi kan klaga över att resurser dras ner, att vi är stressade och har ont om tid, så finns det ändå ett organiserat system för det sociala arbetet. Det finns en välfärdsstat som vill garantera vissa rättigheter till alla och oberoende av bakgrund, kön och region. Och vi slipper den värsta formen av korruption, den när giriga människor utnyttjar fattiga och okunniga människors lidande för egen vinning. Vistelsen gav mig personligen så otroligt mycket – jag insåg att jag klarar att se mer än jag trodde och att jag kunde anpassa mig till de situationer jag hamnade i. Jag fick vänskapsband för livet. Och främst av allt; perspektiv på min egen lilla ankdamm…”