Camilla Gustavsson, deltagare i det indiska programmet 2004/2005 berättar om sin resa nedan.
”En mulen eftermiddag i slutet av oktober, vinden ven och höstmörkret annalkades. Plötsligt där i min sedvanliga promenad hem från jobbet slogs jag av insikten – eller rättare sagt påminnelsen om att jag förra året precis vid denna tidpunkt var på väg till det stora äventyret Indien! Minnena, synintrycken och känslostämningarna överröste mig den där gråmulna oktoberdagen…
Januari månad 2005. På Mumbais flygplats rådde det ett stilla kaos, hemvändande indier som sedan länge sekulariserats någon annanstans i ett land i väst, stod med sina överfulla resväskor och dem som köade bredvid och jag gick långsamt, som om jag ville förlänga min vistelse i detta tumultartade och väsensskilda land, få njuta in i det sista av äventyret. Känslan av oövervinnelighet kom över mig vid insikten om att jag har överlevt Indien och på köpet blivit förälskad i landet!
Den känslan förbyttes snart till sorg över att vara på väg att lämna landet vars intryck hade varit intensiva och påfrestande och på väg att lämna människorna som jag hade kommit att lära känna. På Arlanda flygplats många timmar senare väntade ett varmt välkomnande av familj och vänner som alla nyfiket frågade ”Hur har du haft det”? En fråga lika kort som svår att besvara. Hur beskriver man ett tillstånd och en intensiv vistelse i;
Gujarat
Jag var huvudsakligen placerad i delstaten Gujarat, en delstat norr om Mumbai och granne med ökendelstaten Rajasthan. Gujarat är en delstat som de senaste åren upplevt både naturkatastrofer i form av jordbävningar och blodiga upplopp mellan muslimer och hinduer. Sår som ännu inte är läkta. Genom min vistelse i värdfamiljer kom jag att möta två ansikten av det mångreligiösa Indien, genom perspektivet från en kristen familj invandrad från den södra delstaten Kerala och genom en hinduisk familj med sitt ursprung i Gurajat. I den hinduiska familjen fick jag ytterligare uppleva en dimension av det mångfaldiga Indien, mitt värdpar var inte av samma kasttillhörighet. Många var nätterna som jag fick ta del av värdinnans livserfarenhet av att vara kvinna, bildad och ekonomiskt oberoende sin man, därpå aktiv inom kvinnorättsorganisationer i en delstat som fortfarande lägger vikt vid människors kasttillhörighet, där hustrumisshandel och hustrumord utgör en stor del av brottsstatistiken och i en delstat som av många andra delstater betraktas som ”traditionell”.
En oförglömlig upplevelse var när jag besökte dotterns dansskola. I Gujarat praktiseras en av Indiens traditionella dansformer där en examen avläggs när barnet är färdiglärt. Läraren som av föräldrar och barn behandlas som en mentor och guru bjöd in, till min ära, två av sina avgångselever som inom en halvtimme infann sig iklädda de färggranna kostymerna och den traditionella sminkningen och sedan tog de med mig på en bombastisk dansresa genom Indiens mytologi till ljudet av rytmiska trummor.
Efter dansföreställningen var eleverna nyfikna på att få veta något om Sveriges folkdanstraditioner. Bördig från Dalarna låg det mig närmast till hands att nämna Orsa spelmän och jag lovade att skicka ner ett kort på min egen folkdräkt.
Mitt övergripande syfte med CIF-utbytet var att få stifta en första bekantskap med socialt arbete utomlands, få en inblick i hur ett professionellt arbete kan se ut. Resan var tänkt som en personlig och professionell förberedelse inför mitt framtida mål att arbete som bistånds- och hjälparbetare i ett utvecklingsland. Jag arbetar med flykting- och invandrarfrågor och var särskilt intresserad av att få veta mer om det. Indien har inte ett organiserat flyktingmottagande.
Andra önskemål jag hade var att få komma i kontakt med socialt arbete som inriktar sig på mänskliga rättigheter och gatubarn, något som visade sig vara lättare att uppfylla. Under min dryga månad i Gujarat fick jag bekanta mig med många verksamheter som arbetade med dessa frågor i olika avseenden. Den främsta behållningen var att under några dagar få umgås med barn och ungdomar som av skilda anledningar lämnat sina delstater och hemorter och av slump, kanske på genomresa, fångats upp av fältarbetare i Gujarat som erbjöd dem ett boende och skolgång i avvaktan på att de kunde motiveras att återvända em. Det fanns många liknelser med min egen erfarenhet av att arbete med ensamkommande flyktingbarn hemma i Sverige på Migrationsverkets flyktingförläggningar. Verksamheterna för gatubarnen i Gujarat hade en motsvarande pedagogik och ett miljöterapeutiskt inslag och i samtal med barnen fann jag än mer liknelser med flyktingbarnen i Sverige avseende motiv till flykten och deras bakgrunder. Ibland utgjordes den mest uppenbara skillnaden i vilken geografisk resa barnen hade gjort, de indiska barnen var på flykt inom landet och hade själva tagit sig mellan delstater utan hjälp av människosmugglare.
Avslutningsvis kom jag hem med fler frågeställningar än med givna svar kring vad det skulle kunna innebära att arbeta utomlands som västerländsk, kvinnlig socialarbetare i ett land vars kultur, sedvanor och språk jag inte behärskar. Att få insikt om hur komplext det är, är en viktig lärdom i sig. Det som främst finns kvar hos mig ett år efter detta äventyr, är människor och platser som jag bär med mig i tankar och minnen. Alla de sena nätterna av förtroliga samtal med min värdinna är ett oförglömligt minne, förnimmelsen av Mumbais lukter och raster av neonljus, förmågan att när som helst kunna färdas tillbaka till Indien i känsla och i tanke, ja, det är vad CIF-utbytet har betytt för mig.
PS. Om fyra år går min resa tillbaka till Gujarat, då avlägger dottern sin dansexamen och jag är inbjuden att delta.”