En bestående samhörighet

Maria Ahlqvist berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2000/2001.

”Det har gått ett år sedan jag, som en av tre stipendiater från Sverige, påbörjade CIF programmet i Indien. En av de största händelserna under de gångna 12 månaderna är naturligtvis min resa till Indien. Jag passade på att inleda min Indienvistelse med att under några veckor resa runt i landet vilket gav CIF programmet en extra dimension. Mycket av det jag som turist förvånats över, fick svar genom att jag tack vare CIF programmet fick den unika möjligheten att komma mycket nära indiskt vardagsliv. Allt fick jag ju naturligtvis inte svar på, det är omöjligt i ett land så komplext som Indien, men det ger mig ju å andra sidan en skjuts i planerandet av min nästa Indienresa, för Indien ger mersmak!

När jag nu tänker tillbaka på programmet och ska skriva några rader om mina upplevelser, fastnar tankarna kring ett alldeles särskilt ämne. Det har att göra med den andra stora händelsen i mitt liv under det senaste året; jag väntar barn! När jag själv regelbundet besöker Mödravårdscentralen och träffar en barnmorska som följer min graviditet, väcks tankarna på ett av de studiebesök jag gjorde under praktiken.

Jag tillbringade den fyra veckor långa praktikdelen av programmet i Baroda, en stad i delstaten Gujarat med knappt två miljoner invånare; en medelstor stad med indiska mått mätt. Att komma ut på landsbygden var enkelt. Några kilometer utanför stan levde människor landsbygdsliv och försökte försörja sig på det jorden gav. Landsbygdsliv i Indien innebär ofta traditionella familjemönster, låg utbildningsnivå och knappa ekonomiska resurser. En dag besökte jag ett enkelt hälsocenter som drivs av en Non-governmental-organization. En av centrets uppgifter är att bedriva ”pre-natal care”. Blivande mödrar får här information om hur de bäst kan ta hand om sig själva och sina väntade barn under graviditeten. Kvinnorna erbjuds regelbunden läkarundersökning av en gynekolog som en dag i veckan lämnar sin privatklinik för att frivilligt arbeta på centret.

På landet är det vanligt att flickan gifts bort så fort hon har fått sin första menstruation, ibland ännu tidigare, trots att barnäktenskap är förbjudet enligt lag. Den unga hustrun flyttar hem till sin man och hans familj. Som yngsta svärdotter hamnar hon längst ner på rangskalan och upplever ibland oerhörda orättvisor. Hon får dra ett tungt lass och är ofta den som står för hela hushållsarbetet. När hon blir gravid förväntas hon fortsätta att göra sitt arbete fullt ut och ingen hänsyn tas till att hon fortare blir trött, känner illamående och upplever andra graviditetsbesvär (som jag själv numera känner så väl igen). Svärföräldrarna styr henne och hon är själv många gånger omedveten om vad hon behöver på grund av bristande kännedom. För att kvinnan ska få bättre aktning i familjen ska hon föda en son. En son har en viktig funktion i familjen. Genom honom skaffar föräldrarna sig en livförsäkring samtidigt som det är nödvändigt för en hindu att ha en son då det är bara han som, när den stunden kommer, kan tända likbålet.

Kvinnans situation i Indien är fruktansvärd inte för alla och inte i alla familjer, men många av landsbygdens kvinnor lever under miserabla förhållanden. Under mitt besök på hälsocentret fick jag erfara detta genom de berättelser jag fick ta del av. Personalen på organisationen jag besökte denna dag arbetar för att kvinnorna ska bli mer delaktiga i sina egna liv och få bättre självförtroende. Att uppmärksamma och stimulera människors egen kapacitet är en röd tråd i deras arbete. Indiens största sociala problem är den låga utbildningsnivån och bristen på kunskap. Därför arbetar många hjälporganisationer med information och upplysning om allt från preventivmedelsrådgivning till konsumentkunskap och boskapsskötsel. Det är enbart genom kunskap människor kan få makt över sina egna liv och åstadkomma förändring.

Visst lever vi olika liv, de havande kvinnorna på hälsocentret och jag. Jag har ett trygghetssystem runt mig för att jag på bästa tänkbara sätt ska kunna föda fram ett barn som har alla förutsättningar att få ett bra liv. Mina indiska medsystrar får kämpa hårt för det som jag ser som en fullständig rättighet. Trots alla olikheter, upplever jag idag en stor känslomässig samhörighet med dessa kvinnor och skulle gärna vilja återuppleva dagen på hälso-centret för att byta tankar om det nya liv som vi har framför oss!”