Helena Bjerkelius berättar om sitt deltagande i det israeliska programmet 2001.
”Israel i april 2001 är ett land starkt präglat av den pågående andra intifadan (det palestinska upproret). En tid före avresan tycks stridigheterna intensifieras, snart sagt varje dag toppar nyhetssändningarna med Israel-Palestina konflikten. Jag ringer till svenska utrikesdepartementet, förmodligen påverkad av frågan alla i min omgivning ställer: ska du verkligen åka? UD avråder från att åka till Israel och särskilt till Jerusalem. Jag har överläggningar med mig själv, intalar mig att CIF Israel skulle ställa in programmet om situationen var på väg bortom kontroll.
Den första tiden bor jag hos Chani. Hennes lägenhet ligger på gångavstånd till centrala Jerusalem. Chani är chef för en stab av ungefär 25 fältarbetare, hon kallar socialarbetarna mina arbetare. Fältarbetarna behövs för närvarande i Gilo, ett samhälle i närheten av Jerusalem där det är oroligt. Första natten hos Chani ligger jag vaken och hör skottlossningen från Gilo. Det smäller dovt och oregelbundet och jag tänker att visste jag inte vad som pågick kunde skjutandet tas för fyrverkerier. Telefonerna ringer oupphörligt. På kvällstid kallar Chani in och instruerar sina arbetare hemifrån.
Jerusalem är en annan stad än den jag tidigare besökt. Ödslig, tömd på turister, en stad som andas rädsla. Den pulserande marknaden och gamla staden, som tidigare kunde framkalla yrsel av alla intryck, är nu glest befolkade. Liksom alla större mötesplatser. Människor undviker offentliga platser som skulle kunna bli måltavlor för attentat. Sökandet efter bomber pågår ständigt; kvarter spärras av, robotar söker igenom området, människor är vaksamma. En ensam väska eller något främmande i en papperskorg väcker snabba reaktioner. Chani pratar om att lämna Israel i ett eller ett par år för att få en andhämtningspaus och komma ifrån spänningstillståndet som uppstår i vissheten att någonting kan hända när som helst, var som helst, vem som helst.
Det är Ines från Tyskland och jag som i tre veckor lever under CIF Israels beskydd. Med endast sju aktiva medlemmar i Israel kan man inte ta emot fler än två deltagare. Ines jobbar med sexualrådgivning och samlevnadsfrågor, jag med socialpsykiatri. Programmet vi erbjuds är en mix av dessa områden.
De flesta verksamheter vi besöker har två saker gemensamt: varierande arbetsmetoder för att kunna möta och arbeta med alla Israels olika större befolkningsgrupper som sekulära judar, ortodoxa judar, ultraortodoxa judar, etiopier, ryssar, araber. Gemensamt är också att de lever under kravet att samla in pengar för att kunna fortsätta sin verksamhet. Merparten av statens medel går till att upprätthålla säkerheten.
Vi gör studiebesök efter studiebesök efter studiebesök. Det är skyddat boende för misshandlade kvinnor och gravida unga kvinnor, internatskolor för känslomässigt störda barn och ungdomar. Det är neonatalavdelning, boende för psykiskt funktionshindrade, psykiatrisk öppenvårdsmottagning, mentalsjukhus, sexualrådgivningsbyrå. Det är kommunens socialkontor, äldreboende, mödravårdscentral för beduinkvinnor. Det är handskakningar, information och frågestunder. Det är kaffedrickande och bilfärder.
Engelskan räcker långt men ibland ställer sig hebreiskan i vägen för förståelse. Man vill kunna kommunicera och rikta frågor direkt till patienterna, klienterna, ungdomarna, barnen. Istället blir det ofta en företrädare för målgruppen eller en chef som agerar språkrör. Självfallet färgar det bilden vi får som utländska besökare.
Avbrottet kommer när vi hunnit halvvägs i programmet. Ines och jag tar bussen genom Negevöknen ner till Ovda, en flygvapenbas en timmes bilfärd från Eilat i södra Israel. Under en helg besöker vi Orly och hennes amerikanske man Adam. Orly är socialpsykolog och officer. Adam studerar fåglar och ökenväxter och skriver på ett manus till en reseguide om Israel för amerikaner. De är nygifta och bor i ett radhus på ett inhägnat område om cirka fyra gånger fyra kilometer i öknen.
Vi äter långa middagar och skrattar mycket. Pratar om våra länder, vanor, om våra liv. Orlys och Adams katt Pitchie håller oss vakna på nätterna. Han har svårt att acceptera främlingarna som ockuperat hans revir. Vi åker runt i ökenhettan och tittar på flamingos, sandstensformationer och Röda havet. På kvällarna promenerar vi sträckan som Adam döpt till loopen, en asfalterad väg som omsluter bostadsområdet på basen. Loopen tar 25 minuter.
Orly jobbar med utbildning. På söndagsmorgonen drar hon på sig uniformen och tar bilen ett par hundra meter till huvudbyggnaden på basen där en ny arbetsvecka börjar. Ines och jag stannar vid havet under dagen och tar kvällsbussen tillbaka till Tel Aviv.
Nu bor vi hos Edna i Jaffa, staden som växt ihop med Tel Aviv. Edna är ordförande i CIF Israel och under en vecka blir hon vår ledsagare. Vi följer med henne på släktsammankomster och barbecue-fester. Hon tar oss med till Beer Sheva, en ökenstad där hon är doktorand på universitetet. Vi far vidare till beduinsamhället Hura. På mödravårdscentralen berättar en sjuksköterska om arbetet med beduinkvinnorna. Beduinerna har högst födelsetal i världen, en kvinna i Hura har fött 20 barn. En svårighet i arbetet är att få kvinnorna att komma till mödravårdscentralen. Många bor i tält i öknen så personalen på mödravårdscentralen får skicka bud via andra kvinnor.
Vi blir hembjudna till en beduinfamilj. Familjen bor i ett cirkulärt slottsliknande stenhus med omgivande trädgård. Under apelsinträden dricker vi lemonad och äter frukt med kniv. Familjens tre döttrar har samtliga studerat vidare på universitet, något mycket ovanligt bland beduinerna. Döttrarna är frispråkiga, den yngsta har varit i Sverige för att hälsa på släktingar som bor här. Hon ska definitivt gifta sig med en svensk man när hon är klar med sina juridikstudier.
En eftermiddag i Tel Aviv kommer ökenvinden. Temperaturen passerar 35-gradersstrecket och luften fylls av ett rosa-orange sken. Jag går längs strandpromenaden på väg hem till Edna, sanden sticker i ögonen. Konturen av Tel Avivs skyline är försvunnen i sandröken. Dagen efter täcks allt av ett tunt skikt sand. Sanden har letat sig in i alla hus och i alla bilar. Överallt syns städande och putsande människor.
Holocaust Day, Soldiers Memorial Day och Independence Day är högtider som infaller under vår vistelse i Israel. På Holocaust Day bevistar vi en ceremoni i Knesset (parlamentet) där stora delar av regeringen, premiärministern och presidenten deltar. Framför väggbonader av Marc Chagall tänds ljus till åminnelse av förintelsens offer och namn på förintade familjemedlemmar läses upp. På kvällen hålls tysta minuter. Jag går till en stor park i Jerusalem som omsluts av kraftigt trafikerade motorleder. Sirener ljuder och i ett slag upphör all rörelse; bilister stannar och kliver ur sina bilar, fotgängare och joggare står som stelfrusna, barnen i lekparken liksom hejdar sig i språnget.”