Läs nedan om Olga Granlöfs upplevelse av det turkiska utbytesprogrammet år 2002:
”Att resa är alltid speciellt. Det innebär ett avbrott i det vanliga, den vardagliga lunken som vi alla har. Nutida svenskar är ett resande folkslag. Vi som lever i ett land där antal soltimmar noga registreras under året eftersom sol, ljus och värme är bristvara i Sverige. P.g.a. av detta är behovet ”att tanka” solljuset för att klara av den mörka och kalla vinterperioden är viktig hos svenskarna. De älskar sin svenska sommar med ljusa nätter och blommande ängar men de somrar då solen sällan syns på den gråa himlen och temperaturen ligger mellan 15-19 brukar svenska resebyråer göra goda affärer på svenskarnas behov av att söka sol och ljus under semester i andra länder.
Därför är ”solturismen” är det vanligaste reseformen för svenskar. Mina första resor till Turkiet var just sådana ”solresor”. Som solturist i Turkiet njuter man av värme, havet, god mat och annorlunda shopping. Men att vara i Turkiet som deltagare i CIF-programmet är något helt annat. Efter en månads vistelse i Ankara och Istanbul har min kännedom om landet vidgats enormt!
Efter en långresa brukar det tar tid att ”landa ”igen på hemmaplanen. Att vid hemkomsten sortera mängden av skriftligt material inhämtad under olika studiebesök, titta på postkorten, souvenirer och presenter, berätta för sina nära och kära om resan är några sätt att sortera alla nya intryck fram landet du varit i nyss. Att försöka sätta sina intryck på papper är ett annat. Jag kände omedelbart behov att göra det direkt efter ankomsten hem innan arbetet, familjelivet och vardagsbestyr lägger ett filter på de färska och omedelbara minnesbilderna från Turkiet.
Jag har varit i landet under den turkiska våren då trädens lövverk är färskt grön, flera av frukt- och bärträd blommar och det doftar av nyutslagna blommor i rabatter. Flera av mina föregående intryck av Turkiet fick jag lämna åt sidan som helt oriktiga. Jag som har förut trott att Turkiet bara för lite av vattnet insåg nu att vattnet det är det sista Turkiet lider brist på. Turkiet gränsat till tre hav, har många åar och sjöar.
Vi som lever i Sverige där skogen är av de största naturtillgångarna tänker kanske inte på att även Turkiet har enorma skogar! Det turkiska landskapet är oerhört varierande. Den kunde jag njuta av under min bussresa genom landet som startade i huvudstaden Ankara och slutade på den yttersta spetsen av medelhavskusten i en liten fiskarstad vid namn Kash. Under min resa befann jag mig på en väg som passerade först steppliknande landskap i närheten av Ankara, längre fram fanns det gröna kullar och dalar med odlingar. Sedan steg vägen högre upp till riktig höga berg med toppar täckta av snö och moln och slingrade sig smal med höga berg på ena sidan och skimrande hav på den andra.
Mitt CIF-program i Turkiet gav mig möjlighet att inte bara bekanta sig med turkiska naturer och skapa en bild av det pågående sociala arbete där utan det gav mig även en inblick i den turkiska familjelivet. Alla mina värdfamiljer var socialarbetare och deras hem och familjeliv varierade lika mycket som den turkiska naturen. Jag fick delta i familjelivet som förenade två generationer under samma tak men också leva i en singels hushåll. Att lämna det landet man vistades i en månad en nära på en smärtsam process.
Att försöka ”få med sig landet” hem med sig i en resväska är ett svårt företag. Jag kunde bevara levande minnen av Turkiet ett tag i Sverige genom att stoppa ner turkiska tomater, gurkor och halva, turkiskt hantverk, postkort med landskap och kulturbyggnader samt torkade turkiska växter i resväskan. Jag kan nu bygga ett litet tillfällig tempel hemma av alla dessa saker och betrakta de ett tag med känslan av nyförälskelse och längtan att återvända till Turkiet. Men det djupa intryck som landet lämnade i min själ kommer alltid att finnas kvar trots att de turkiska tomaterna är uppätna.”