Att uppleva glädje i den tunga vardagen

Karin Bertilsson och Monica Svederoth berättar om sitt deltagande i det kenyanska programmet 2003.

”Kenya: 42 olika stammar med underliggande klaner och alla med skilda språk. Konstgjord statsindelning – fullständigt utan hänsyn till att samma stammar delades till olika stater – efter kolonisationen.

Fyrdubbling av antalet invånare på 40 år (8 milj inv 1964 vid självständigheten och 32 milj inv idag). Av dessa är drygt 50 % under 15 år och en femtedel av populationen är fortfarande illitterat, men fr o m i år är i alla fall primary school (åk 1-8) avgiftsfri. (Alla elever måste dock själva bekosta obligatoriska skoluniformer och utbildningsmaterial).

Man räknar vidare med att minst 10 % är drabbade av HIV/AIDS, vilket medför en reducering av befolkningen i åldersgruppen 15-49 år, och vilket lämnar en stor grupp barn föräldralösa och utelämnade till sina mor- eller farföräldrar och andra släktingar. Eller till ett liv på gatan. Mörkertalet är stort, trots genomgripande och seriös information om HIV/AIDS är motivationen för den enskilde att testa sig mycket liten eftersom det ändå inte finns några möjligheter till bot. Mycket få kenyaner kan betala de 20.000 keny-anska shilling (Ksh) – motsv. 2.500 SEK som ett års förbrukning av antiretrovirus-medicin kostar.

Hälften av befolkningen lever enligt FN under existensminimum, vilket är mindre än US $ 1 per dag. Samtidigt finns det en liten väldigt rik elit. Klasskillnaderna är enorma och mycket synliga. Samhället präglas också av strikt hierarki på alla nivåer, och inga tendenser till uppror mot de maktmissbrukande beslutsfattarna.

Kenya hör till de allra fattigaste länderna i världen, och landets ekonomi har försämrats under de senaste 24 åren, under förre presidenten Moi:s styre eller snarare korrupta vanstyre (Moi själv är idag en av världens rikaste män ) I massmedia och bland alla vi träffat har man uttryckt stor glädje och förhoppningar att den nyvalde presidenten Kibaki och hans parti Narc (National Rainbow Coalition) ska kunna ändra på utvecklingen.

80 % av befolkningen lever av jordbruk trots att endast 15% av landets yta går att odla. Urbaniseringen är därför galopperande med sanitära och sociala problem i städernas slumområden som följd. Kenya är egentligen ett rikt land med jordbruket som största inkomstkälla. Te och kaffe är stora exportartiklar men också boskapsskötseln är en viktig näringsgren.


 

 

 

 

Dit kom vi för att lära oss om hur man arbetar med sociala problem, om familjeförhållanden och kultur. Vi hämtades i Nairobi av en välkomstkommitté bestående av 4 styrelsemedlemmar, och tillsammans åkte vi i en taxi de 15 milen på Kenyas huvudväg nr 1 till Nakuru, Kenyas fjärde stad. Vägens underhåll var mycket eftersatt, så man kan säga att det blev mycket off-raod, alltså ofta bättre underlag att köra på bredvid vägen. Vi stannade några gånger för att sträcka på benen och beundra den fantastiska Rift Valley.

Introduktionsprogrammet var förlagt till ett hotell i Nakurus utkanter och vi fick under två dagar lära oss ALLT om Kenya, ekonomiskt, politiskt, socialt. Det var endast en annan deltagare med, Claire Brown som arbetar med narkomaner i London.

 

Vi är båda två mycket nöjda med praktikplatserna som CIF-Kenya hade ordnat. Karin hade två ”placements”, först vid Anglikanska kyrkan och fick besöka många av deras projekt. En sjukvårdsklinik på landsbygden, med bra barnhälsovård. Vatten-tanksprojekt i byarna där kvinnogrupper sparar pengar och sedan i tur och ordning får egna tankar på sina små gårdar. Kvinnorna fick tidigare gå 1 timmes väg till ”floden” två gånger om dagen för att hämta vatten. Australienska motsvarigheten till SIDA bekostade 50% av anläggningskostnaderna, men kvinnorna själva utförde merparten av arbetet.

Andra halvan av vistelsen var Karin på NCCK (National Council of Churches of Kenya) som också lade upp ett ambitiöst program med fokus på projekt för att motarbeta stamoroligheter och också hjälp till offer för dessa. Bl a arbetade man med mikrolånsverksamhet, gemensamma skolor för barn från olika stammar och fredsarbete bland massajerna.

Monicas praktik var på Nakuru County Council, lokalt statligt organ, och arbetet var ”community work”, att stödja samhällen, familjer och individer i 53 ”locations” runt om tätorten Nakuru. Eftersom staten har urusel ekonomi så var det aldrig tal om direkt ekonomiskt bistånd. Vanligast var stödsamtal och deltagande i olika lokala grupper, t.ex. kvinnogrupper som arbetade mot ett gemensamt mål, typ vattentanksprojekt som beskrivits ovan, eller inköp av gemensamma husdjur, byggande av staket etc.

Vi gjorde en hel del studiebesök tillsammans på vår lediga tid. Vi besökte ett ungdomsfängelse, flera barnhem och också den person som i provinsen ansvarar för tillsyn av projekt som gäller barn. Vi gjorde också studiebesök på flera NGO:s med barnprojekt.

 

 

 

 

 

Karin hade redan innan vi åkte etablerat kontakt med en svensk missionär och tillika socionom som arbetar med gatubarn i Nakuru, Rakel. Hon blev ett stort stöd för oss under hela vistelsen. Dels tog hon oss med sig ut på gatan för att leta upp, identifiera och motivera gatubarnen, men det viktigaste var ändå att vi reste runt tillsammans i hennes bil och var turister. Vi besökte några nationalparker och vi fick se mycket mer av landet och träffa många trevliga människor som vi inte hade kunnat utan Rakel. Dessutom bodde hon i en fin lägenhet med svensk inredning, svensk musik och svensk mat!

 

 

 

 

 

Genom Karins värdfamilj fick hon kontakt med ett rehabiliteringsprojekt som African Inland Church vill starta på stadens soptipp för barn och vuxna som lever där. Rehabiliteringsprogrammet innebär förutom ett matprogram också planer på att ge övrig rehabilitering och utbildning. Nyligen har den kyrka Karin tillhör beslutat skicka en summa pengar till detta projekt. Pengarna kommer från en secondhandaffär i Lund, som drivs i ett samarbete mellan Erikshjälpen och kyrkan.

 

 

 

 

 

Nyttiga erfarenheter av programmet och mycket ny kunskap har vi med oss hem. Det gav ett enastående tillfälle att se ett land inifrån. Genom att bo i värdfamiljer fick vi personliga vänner och se en sida av landet som man inte får som turist. Genom att uppleva de sociala förhållandena så nära har vi fått en insikt i hur flyktingars bakgrund kan vara. En del av dem vi mötte var flyktingar i sitt eget land, och vi träffade också en grupp sudanesiska flyktingar, som levde i stort sett utan något stöd.

Vi anser till sist att vi svenskar har mycket att lära oss av afrikanerna. Trots stora problem finns förmågan att uppleva glädje mitt i den många gånger tunga vardagen.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.