Vilja och engagemang i Kenya

Maria Lundström berättar om sitt deltagande i det första kenyanska programmet 2000:

”Under mars månad år 2000 fick jag förmånen att delta i CIF Kenyas pilotprogram tillsammans med Rita och Minna från Finland, Angèle från Nederländerna och Howard från USA. Programmet inleddes med några introduktionsdagar i Nairobi och avslutades i Eldoret, en mindre stad någon timmes bilfärd norr om ekvatorn. Däremellan tillbringade vi den individuella delen av programmet då vi bodde hos kenyanska värdfamiljer på olika platser i landet. Jag tillbringade hela tiden i Nakuru, vars namn brukar få en och annan att igenkännande minnas nationalparken Lake Nakuru, stadens stora turistattraktion och givna mål för safari-rundresorna i landet.

Mr John Gachoka arbetar som speciallärare på Ngala Special school for the Hearing Impaired, och koordinerade mitt program med fokus på arbetet med barn och ungdomar med olika funktionshinder. Ngala Special school for the Hearing Impaired var min basplacering och utgångspunkt för en mängd studiebesök inom området.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På skolan bodde 120 elever mellan sex och sexton år, majoriteten pojkar. På skolområdet låg även EARS Nakuru, d v s Educational Assessment and Resource Services för Nakuru-området. EARS ligger organisatoriskt under Ministry of Education och finns runt om i landet. EARS är det som närmast kan liknas vid den svenska Barn- och Ungdomshabiliteringen, med den skillnaden att de till största delen arbetar med råd och stöd vid utredningar som syftar till att hitta en lämplig skolplacering för barnen. Eftersom jag själv arbetar som kurator på Barn- och Ungdomshabiliteringen tycker jag det var intressant att träffa mina kenyanska kollegor och upptäcka både likheter och olikheter i arbetet och arbetssituationen.

 

 

 

 

 

 

Personalstyrkan på EARS består av fyra speciallärare som i sin utbildning har inriktat sig på olika funktionshinder och på så sätt kompletterar varandra. Sjukhuset Nakuru General Hospital har stationerat en arbetsterapeut och en sjukgymnast på EARS. På sjukhuset finns även tillgång till läkare, psykolog och psykiatriker. Tidigare ingick två socialarbetare från Ministry of Culture and Social Service i personalstyrkan. Socialarbetarna höll i uppföljningen av utredningarna, gjorde hembesök och höll även i krisstöd till föräldrarna.

Många föräldrar skäms över att de har ett barn med funktionshinder och barn göms fortfarande hemma. Många familjer lever under knappa förhållanden och när skolavgifterna är svåra nog att klara av prioriterar de att bekosta utbildning för de barn som de vet att de kan vänta sig något tillbaka från. Situationen för vuxna med olika funktionshinder är svår. Det finns få möjligheter att kunna försörja sig på egen hand och oftast är man hänvisad till sin familj eller till ett liv på gatan. Under senare tid har organisationer bildats av vuxna med egna funktionshinder, t ex organisationen UDPK, United Disabled Persons of Kenya. En av deras stora uppgifter är att arbeta med attityder till människor som har funktionshinder, att öka medvetenheten om deras rättigheter både i samhället i stort och hos de funktionshindrade själva. UDPK utbildar och uppmuntrar människor med funktionshinder att starta egna företag och olika inkomstbringande projekt.

Det var smärtsamt att se den genomgående bristen på resurser i verksamheter som arbetar med barn och ungdomar med funktionshinder. Staten betalar lärarlöner, i övrigt får skolorna försöka hitta sponsorer på egen hand, t ex av enskilda, kyrkor, bistånds- eller andra organisationer. På Ngala special school behöver man t ex ekonomiskt stöd för att underhålla byggnaden, köpa madrasser och sängar, köpa skolböcker och batterier till hörselhjälpmedel. EARS behöver förstärkning av personalstyrkan och en bil för att kunna följa upp familjer de har kontakt med. På ett hem jag besökte för föräldralösa barn med funktionshinder finns inte pengar att köpa blöjor för med följden att de inkontinenta barnen kissar ner sig och madrasserna varje natt. Det är inte svårt att föreställa sig lukten i sovsalarna varje morgon och i klassrummet på dagarna.

Något som jag bär med mig från tiden i Kenya är viljan och engagemanget hos dem jag mötte att inte ge upp, utan oförtrutet fortsätta sitt arbete trots den stora bristen på resurser.

Mötena med mina värdfamiljer är en annan betydelsefull del av programmet. Generösa värdfamiljer som delar med sig av sin vardag är ovärderligt! Jag är mycket tacksam för mina värdfamiljer mrs Redemta och Ernest Muibu och mr John Gachoka som tog emot mig med öppna armar. Även ett stort tack till mr Ronald Miller Mbehelo och alla som på olika sätt var involverade i förberedelserna och genomförandet av CIF Kenyas pilotprogram. Jag är mycket nöjd och hoppas att fler får möjlighet att delta i programmet!”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.