”Special friends” och vänner för livet

Kristina Grebelius berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2000/2001.

”Under ett par månader hösten och vintern 2000/2001 hade jag förmånen att få delta i ett utbytesprogram för socialarbetare genom CIF. Programmet inleddes med en två veckors introduktion på Tata Institute of Social Science i Mumbai (Bombay). Introduktionen innehöll föreläsningar om indiskt statskick, rättsväsende, arbetet med mänskliga rättigheter, indisk religion och filosofi m.m. Under dessa två veckor gjorde vi också några studiebesök, bl.a. i slumprojekt och på ett företag.

Vi var sju stycken deltagare i programmet, de övriga var från Finland, Frankrike, Nya Zeeland och Australien. Vi var tre stycken från Sverige. I början hade vi också en presentation för varandra om våra respektive hemländer, våra respektive arbeten och våra privata familjeförhållanden. Dessa presentationer var mycket intressanta att ta del av. Under hela tiden hade vi en koordinator ­ en indisk socialarbetare som samordnade vårt program. Vi var inkvarterade i ett gästhem på Tata Institute och dessa veckor var mycket innehållsrika och lärorika.

Efter introduktionsveckorna placerades så var och en av oss ut på olika praktikplatser på olika platser i Indien. Jag hade turen att hamna i Pune, en stad ungefär 17 mil sydost från Mumbai. Där bodde jag i två olika värdfamiljer. Min praktik där innehöll besök på en adoptionsorganisation, ett hem för utvecklingsstörda, en skola där handikappade barn integrerades men normal barn (en Montessori-skola), en institution för utvecklingsstörda, ett projekt för gatubarn, ett projekt där man tog hand om barn till prostituerade, ett slumprojekt ­ Door Step Organisation och ett institut för social utbildning.

indalm10

Eftersom jag arbetar med internationella adoptioner och familjehemsverksamhet i Sverige så väljer jag att beskriva BSSK som är en organisation som förmedlar barn för adoption, 70 % inhemsk adoption och 30 % internationell adoption. Man driver också ett barnhem för de barn som skall adopteras. Barnen var i åldern 0­-6 år. Efter indiska mått mätt var barnhemmet ett ”mönsterhem” där man hade tillgång till läkare, sjukgymnast och psykolog. Många barn var s.k. hittebarn, barn som av polisen hade lämnats in till barnhemmet. Enligt lag så får ett barn som hittats inte förmedlas för adoption de första tre månaderna. Under denna tid försöker man söka rätt på föräldrar eller anhöriga. Ett minne jag bär med mig är en liten pojke ­ bara några veckor gammal som hittades på en soptipp biten av ett djur.

Utredningen av de blivande adoptivföräldrarna för adoption inom landet gjordes också av organisationen. De gjordes av en socialarbetare som var anställd där. Utredningarna skedde på ett liknande sätt som här hemma, man intervjuade makarna var för sig och skrev sedan ihop en utförlig rapport om familjen. Beslutet att få adoptera eller ej fattas så av socialarbetare i organisationen. Jag upplevde att man höll en hög kvalité på detta arbete. Man hade också återsamlingar av adoptivföräldrarna i grupp efter det att adoptionen blivit klar. Man var mycket noga med att uppmuntra föräldrarna att tala öppet om adoptionen med barnen under uppväxten.

Ett annat besök som gjorde starkt intryck på mig var besöket i byn Sadhana Village. Det var ett hem för lätt utvecklingsstörda vuxna. Här bodde 15 stycken utvecklingsstörda tillsammans med personal i ett kollektiv. Man sysselsatte sig med trädgårdsarbete, ljusstöpning, osttillverkning o.s.v. på dagarna. Vad jag framförallt fäste mig vid där var förhållningssättet man hade mot varandra. De utvecklingsstörda kallades för ”special friends”. Här behandlades verkligen alla med respekt. I Indien är det annars vanligt att handikappade och utvecklingsstörda fortfarande göms undan i hemmen.

Den sista delen av programmet var en landsbygdspraktik. Vi reste till ett område i Thane District, strax norr om Mumbai, utanför staden Dahana, där organisationen Grammangal arbetat sedan 1982. Organisationen arbetar huvudsakligen med att utbilda barn hos stambefolkningen. Folket som lever här är oerhört fattiga och de flesta vuxna är analfabeter. Jag blev mycket imponerad över de skolor som organisationen drev i området. Den pedagogik man använde sig av var en modern Montessoriinspirerad pedagogik. Man utbildade också lärare. Syftet med att ge barn utbildning var att de skulle ges möjlighet att skapa ett bättre liv för sig i byn och inte som alltför många ifrån lansbygden i Indien flytta från den fattiga landsbygden till slummen i storstäderna.

Att leva och bo i indiska familjer var jätteroligt. Jag har verkligen fått goda vänner för livet. En av familjerna bestod av mamma, pappa och två barn 13 och 8 år gamla. Den andra familjen jag bodde i var ett äldre par med vuxna barn.

Det är svårt att berätta om ”hur det var” i Indien för det var på så många olika sätt. Någonting som slog mig var hur stolta människor ändå är trots den oerhörda fattigdom som de flesta lever i. Det svåraste för mig var nog den ojämlikhet som jag hela tiden stötte på, mellan rik och fattig, mellan folk från olika kaster mellan tjänstefolk och arbetsgivare, mellan män och kvinnor.

Men för mig var dessa månader helt fantastiska. Det har inte varit så lätt för mig att återgå till det ”vanliga” livet här hemma igen.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.