Oförglömliga utbyten

Maria Afzelius berättar om sitt deltagande i det italiensk/slovenska programmet 1998.

”Något nervös och med rätt höga förväntningar hade jag lyckan att resa som CIF-stipendiat 1998 till Italien och Slovenien under september och oktober månad. Jag tillbringade fem oerhört spännande, roliga och annorlunda veckor i två länder som ibland liknade Sverige och ibland inte alls.

Det italienska programmet, som varade i fyra veckor, startade i Sassone, någon mil utanför Rom, i ett fd kloster. Där träffade jag de andra gruppdeltagarna dvs; Sevgi, som var jurist från Turkiet, Benita, som var psykolog från USA och Ritva, socialarbetare från Finland. Vi var alla i 35-40 års åldern. Vi blev väl mottagna av representanter för CIF Italia och det var väl en lära-känna-varandra helg som också inkluderade en kortare sightseeing i Rom.

italm4

 

Efter denna inledande helg reste vi ner till Santa Maria Capua Vetere, i närheten av Neapel, för en två-veckors introduktion i det italienska samhället. Teoretiska föreläsningar varvades med intressanta studiebesök bla på en socialbyrå, det lokala sjukhuset, en psykiatrisk mottagning och ett terapeutiskt samhälle för missbrukare. Vi fick också möjlighet att besöka en nystartad kvinnojour med en massiv uppbackning av frivilligt arbete och eldsjälar. Vi deltog också i en undervisningssession i Gestalt-terapi för socialarbetare under vidareutbildning. Vi bodde i värdfamiljer och jag fick en god introduktion i den italienska matkonsten, familjelivet och en stor bit kultur.

Efter introduktionen placerades vi på olika orter i Italien och jag hamnade i Rom. Eftersom jag arbetar inom den vuxenpsykiatriska öppenvården, fick jag möjlighet att besöka olika psykiatriska enheter i Rom. 1978 beslöt man att lägga ner samtliga psykiatriska sjukhus i Italien och detta arbete pågår fortfarande. En stor del av psykiatrin ägnas åt att hitta lämpliga vårdformer och boendealternativ för dessa patienter, och även att återförena patienter som bott på sjukhus med sina anhöriga.

italm11

 

Jag besökte ett antal ”casa famiglia”, mindre boendekollektiv för 5-6 patienter, där man arbetade med rehabilitering. Jag fann att man i Italien har liknande problem som vi har när det gäller att integrera dessa boenden i bostadsområden, dvs grannar som har starka synpunkter. Föräldra-och anhörigföreningar var också mycket involverade i vården. Jag fick också inblick i hur den psykiatriska öppenvården fungerar både i ett hårt socialt belastat område och i ett mer välbärgat område. Jag fann också att man, i varje fall i Rom, inrättat psykiatriska öppenvårdsmottagningar för personer i åldern 16-25 år, vilket innebär att glappet mellan barn- och vuxenpsykiatrin inte blir så stort. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att besöka en sådan enhet eftersom det var svårt att hitta en engelsktalande socialarbetare. Jag besökte också en specialmottagning för patienter med ätstörningar och ett sjukhus där man vårdade HIV och AIDS patienter.

Vad som slog mig under mina besök inom de psykiatriska enheterna var att de socialarbetare jag träffade sällan sysslade med behandlingsarbete utan mer med praktiska och konkreta åtgärder. De var också ofta föreståndare eller liknade för boendekollektiven och skötte där patienternas ekonomi och ärenden. Naturligtvis var det också ofrånkomligt att inte lägga märke till den katolska kyrkans starka inflytande i samhället, och också det stora antalet frivilligarbetare. Vad som också var märkbart var att det var stora svårigheter att samordna arbetet mellan socialbyrån och frivilligorganisationerna.

italm5

 

Efter fyra veckor i ett väldigt varmt Italien åkte jag tillsammans med två av de andra deltagarna i programmet till Ljubljana i Slovenien. Till skillnad från Italien där vi bodde i värdfamiljer inkvarterades vi här på en institution för döva barn och barn med hörselproblem. Programmet som hölls för tredje gången, var mycket intensivt och varade i en vecka. Vi blev väl omhändertagna av en socialarbetare och en psykolog som arbetade på institutionen. Programmet inleddes med en information om landet, föreläsningar av representanter från social- och arbetsmarknadsdepartementet och om flyktingsituationen.

Vi tillbringade en dag på Socialhögskolan i Ljubljana där vi också deltog i undervisningen och ytterligare en dag på en institution för barn med beteendestörningar och fick se hur man lyckades återknyta dessa barn till samhället igen. Jag fick också möjlighet att göra ett studiebesök inom psykiatrin som hade många likheter med oss när det gäller den öppna vården, tex. teamarbete, snabbt omhändertagande av nyinsjukna och anhörigarbete. Inslaget av psykodrama och musikterapi var betydligt större än i Sverige. Jag gjorde också ett kort besök på ett stort psykiatriskt sjukhus som skiljde sig rätt markant från Sverige och som kändes rätt eftersatt. Vi bjöds också på det slovenska köket och gjorde intressanta utflykter både till bergen och till kusten.

Det här är en resa som jag förmodligen aldrig glömmer och jag är mycket nöjd. Jag har också haft stort utbyte av de andra deltagarnas tankar och reflektioner vilket gjort att resan inte bara gått till Italien och Slovenien utan jag har också fått inblick i Turkiet, USA och Finland.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.