Några glimtar från CIF-programmet i Indien

AnnMarie Johansson-Sahlin, deltagare i det indiska programmet 1998/1999 berättar nedan om sin resa.

”Jag var en av sju deltagare i det internationella CIF-programmet som gick av stapeln i Mumbai den 6 november -98. Programmet pågick fram till 13 januari och bestod av ca 2 veckors teoretiskt program, 2×2 veckors ”praktik” och boende i indisk värdfamilj, drygt en veckas ”landsbygdspraktik” samt några dagars avslutning och utvärdering. Vi var en grupp på 7 kvinnor från olika delar av Europa som utgjorde årets grupp av stipendiater, 3 av oss kom från Sverige.

Under de två första veckornas teoretiska program bodde vi tillsammans på Tata Institute, en av Indiens mesta ansedda socialhögskolor. Programmet innehöll föreläsningar och en del studiebesök samt sight-seeing i Mumbai. Vi gjorde varierande studiebesök både i slumområden och på fin bilfabrik.

Planeringen var föredömlig eftersom vi fick tid på oss att acklimatisera oss i den nya miljön. Tata Institute är som en lugn grön oas i ett annars överväldigande och kaotiskt Mumbai. Under den här tiden hade vi stipendiater också våra egna presentationer av våra respektive länder för varandra. Det var mer intressant och lärorikt än jag hade trott, och en kvalité i det här programmet som jag inte hade tänkt på.

Veckorna avslutades med en kultur kväll med många indiska gäster där vi stipendiater bjöd på ”det vi hade med oss” som smakprov på våra länders identiteter. Vi bjöd på allt från bildvisning, finsk tango, holländska tulpaner, svensk choklad och rökt renkött, samt mycket mer. Den här kvällen var mycket uppskattad av de indiska gästerna.

Jag var under den första periodens praktik placerad inom Kripa, en organisation som arbetar med missbruksbehandling och prevention Jag deltog i ett behandlingsprogram av Minnesota modell med 12-stegsbehandling på en kvinnlig vårdavdelning på ett sjukhus. Jag var också med ute i ”uppsökande” arbete i ett slumområde samt var med vid informationskampanjer för HIV och Aids -prevention på Churchgate station, Mumbai´s ”T-centralen”.

bild1

De människor jag träffade var anhängare av Minnesota modellen och det var roligt att se hur lika vår missbruksvård det var , om än i ett helt annat sammanhang. Att hela verksamheten bedrivs i en frivilligorganisation gör ju en stor skillnad. Mycket var idealistiskt arbete och de visade med stolthet att de hade byggt upp ett system med dokumentation kring sina klienter typ journaler. Jag förstod det som att detta var mycket unikt. Då blir ju skillnaden med vårt genomdokumenterade sociala arbete uppenbart ! Deras dokumentation fyllde sin funktion i och med att de kunde följa upp verksamheten och utvärdera klienternas utveckling.

Min andra praktik kunde inte genomföras eftersom den socialarbetare jag skulle vara med var ledig! Så kan det gå, -så jag var ganska aktiv själv tillsammans med Pratima vår koordinatör, för att ordna intressanta studiebesök. Jag var ett par dagar på ett psykiatriskt sjukhus, besökte ett kvinnouniversitet som också bedrev skola för utvecklingsstörda barn, besökte skolor för gatubarn och sist men nog mest intressant, följde några familjearbetare i ett slumområde. Jag tyckte mycket om de människor jag träffade i slumområdet Shivaji Nagar och dit skulle jag verkligen vilja återvända.

Den sista delen av programmet var en landsbygdspraktik. Vi reste till ett område norr om Mumbai, utanför staden Dahanu där organisationen Grammangal arbetat ganska länge i ett område med stambefolkningar. Huvudsakligen arbetade de med utbildning men även inom många andra områden som rör landsbygdsutveckling som vatten, hälsovård osv. Under denna period gjorde vi många studiebesök och hade föreläsningar om landsbygdsutveckling och om Indiens stambefolkningar.

indalm8

De skolor som hade byggts upp av den här organisationen var mycket imponerande. Det låg mycket arbete bakom att förmå de här familjerna att släppa iväg sina barn till skolan, men de hade löst det på ett föredömligt sätt. De hade skola i ett av bostadshusen i en husgrupp. Då kunde alla vara ”nästan hemma” och skolan blev ett naturligt inslag även för de vuxna. Den pedagogik som jag såg användas här var mycket modern med mycket inspiration från Montessori pedagogik t ex. Det var en stor skillnad från de vanliga skolor jag sett inne i Bombay, där drill, disciplin och ”alla säger efter läraren- pedagogik” tillämpades. Här såg jag glada, kreativa barn som arbetade självständigt. Förstod att skolorna varit ifrågasatta av myndigheterna eftersom de är så annorlunda jämfört med vanliga skolor i Indien, men de hade inte några svårigheter att få lärare att komma och arbeta där. De hade också startat en egen lärarutbildning där lärarna b l a tillverkade det pedagogiska materialet.

En kväll blev vi hembjudna på middag till en familj i den ena byn. Det var jättespännande att få komma hem till dem och äta en måltid tillsammans. Vi satt alla på det stampade jordgolvet, i det i princip tomma rummet. Bakom oss fanns en stor förvarings – ”tunna” med årets risskörd och ett rede för hönsen som kacklade trivsamt när vi åt. Den här stambefolkningen bygger mycket stora och rymliga hus, mycket fina, men också spartanska. Väggarna som består av lera och kodynga dekoreras vid högtider med mycket speciella målningar gjorda av rispasta. Konsten att skapa dessa målningar försöker man nu få att fortleva genom att få konstnärerna att måla på duk eller tyg och sälja sina alster för pengar.

Några speciella minnesbilder
Jag ska dela med mig av några av alla de starka intrycken, som små exempel ur ett helt hav av intryck och erfarenheter.

Det är oerhört svårt att berätta om ”hur det var ” i Indien för det var på så många olika sätt. Indien är ju en så stor och varierande nation så ”allt finns” på något sätt. Det var givetvis roligt och intressant att möta så många socialarbetare, och så småningom kunna förstå deras helt annorlunda ”system” för socialt arbete, som ju bygger så mycket på ngo – non governmental organisations. Jag insåg hur begränsad min förförståelse hade varit när jag såg med vilken stor variationsrikedom det sociala arbetet bedrevs och att det fanns arbete på så många nivåer. Jag hade varit lite återhållsam när jag önskade praktikplats för jag hade inte förstått att det faktiskt var möjligt att hitta i princip alla typer av verksamheter som vi har i väst. Och att det inte bara är arbete i slumområden och med gatubarn som bedrivs!

En av mina värdfamiljer var en sk joint family, dvs förutom föräldrarna och två av de tre barnen bodde också sonhustrun där. I den familjen var äldsta dottern gift i ett kärleksäktenskap, sonen gift genom ett arrangerat äktenskap och yngsta dottern, som var dataingenjör var ogift och tänkte ev inte gifta sig alls! Jag tycker att detta visar lite av det som nog är typiskt för Mumbai i dag. Mumbai som är en ganska västerländsk stad där modernitet och nya värderingar börjar få fäste. Samtidigt som gamla traditioner finns kvar blir nya sätt att leva allt vanligare, och detta finns sida vid sida – till och med inom en och samma familj. Liksom i deras hem, där traditionen i form av ett litet altare där de sköter om sina gudabilder seriöst och regelbundet står bredvid datorn uppkopplad på Internet!

När det gäller kvinnans situation i Indien så är det ju lika komplext som allt annat. Jag hade en teoretisk förståelse om de utsatta kvinnornas situation men såg också så många starka stolta och självständiga kvinnor. Dock när jag hade varit ett par dagar på det psykiatriska sjukhuset och där hört åtskilliga kvinnors berättelser så kröp deras utsatthet och totala maktlöshet in under mitt skinn. Kvinnor som efter giftermålet behandlades illa av sin make och bara hade ett värde som arbetskraft i den nya familjen och där hon inte ens får behålla sina inkomster. Som moder åt söner var hon respekterad men fortfarande maktlös. I ”storfamiljen” hade även svärmodern makt över sonhustrun och mannen är bortskämd och satt på piedestal. Mannen skulle aldrig sätta sig upp mot sin moder för sin hustrus skull. Jag fick känsla att svärmorsrollen var den enda maktposition man kunde ha som kvinna (traditionellt) och att det då gäller att ”ge igen” för allt förtryck som man fått utstå själv – och då går det ut över svärdottern. Svärdottern som får vänta tills hennes söner får hustrur över vilka hon i sin tur kan utöva sin makt. Och i dessa situationer kan faktiskt inte kvinnan gå sin väg. Därför att en kvinna som lämnat sin make kan faktiskt inte klara sig.

Upplevelserna under mina veckor i Indien är oförglömliga liksom många av de människor jag träffade och jag kommer alldeles säkert att återvända igen.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.