Mitt Indien

Agneta Nilsson berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2010.

”En resa börjar långt långt tidigare än i verkligheten – den ska planeras, bokas och, i alla fall för mig, drömmas om. Att välja just Indien kändes väldigt spännande, och jag oroade mig en del hur jag skulle klara det. Innan programmet startade åkte jag på semester i 12 dagar, i Dehli och Rajahstan, såg häpnadsväckande och strålande Taj Mahal, stora maharadjapalats och vackra stolta människor. Det betydde att jag lärde mig en del om Indien, vande mig till en del, till den larmande trafiken, myllret av människor och kontrasterna mellan fattigdom och rikedom och ny teknologi och uråldrigt leverne.

Väl i Mumbai kändes allt lite säkrare, mycket av det som jag oroat mig för var inte alls så farligt. Vi bodde på socialhögskolan, Tata institutet, som startades 1936 och ligger i ett lugnare område i Mumbai. Detta år var vi 7 stycken deltagare, två från Sverige, Kina, Finland, Israel, Spanien och Tanzania. Där delgavs vi föreläsningar till exempel om Indiens socioekonomiska struktur, historia, klassamhälle och religion.

Föreläsarna var alla väl förberedda, arbetade ofta på skolan och flera av dem hade varit CIF-representanter i andra länder. Indien har ärvt mycket från britterna, ex skolsystem, juridiken och demokratiska värderingar. Det känns som Indien på många sätt strävar efter att vara ett öppet och demokratiskt samhälle och samtidigt slåss mot en enorm fattigdom och ortodoxa idéer som håller människor fast i sociala strukturer som det tar tid att ändra. Det är dock ett land i stark förändring, med en snabb urbanisering och att allt fler människor får möjlighet till utbildning.

Under föreläsningarna fick jag träna mitt tålamod och koncentrationsförmåga då det ständigt var ett surrande av fläktar, oljud från ombyggnationer och mobiler som ständigt ringde – det jag märkte var att indierna inte tog någon notis om dessa olägenheter – deras otroliga positiva inställning till livet var något jag lärde mig beundra. Vi lärde oss att det finns ett begrepp – IST=indian stretchible time – och att inte räkna med att allt skulle bli som planerat.

indien_2010_b2

Vi gjorde också studiebesök under tiden i Mumbai – det intressantaste var i Apanalaya – ett projekt som arbetade med människor som bodde i slumområde där de flesta arbetade på en soptipp. På ett litet område bodde massor med människor, tätt, tätt i en stor fattigdom samtidigt som de vi mötte visade en stolthet och glädje över livet.

Efter Mumbai var de dags för fälterfarenhet, jag och Ronit från Israel fick resa till Nagpur, ”mitt i Indien”, en resa med nattåg, 90 mil. Här igen fick jag lära mig hur öppet och socialt det indiska samhället kan vara – i tåget var det ca 60 bäddar, avgränsade med gardiner, där vi västerlänningar blev föremål för nyfikna frågor och många ville diskutera med oss framemot 12 på natten utan att någon i tåget reagerade.

Ett av CIF-Indias syften är att vi deltagare ska få insyn i människors vardag – och att bo hemma hos familjer ger verkligen insyn i matvanor, umgängesvanor och familjesystem. Vi bodde hos två olika socialarbetare, där det också fanns yngre döttrar, vilket var roligt – att få ta del av deras skolvardag, hur de träffade vänner och funderingar på sin framtid.

Tillsammans med familjerna blev vi bjudna på släktkalas, familjeutflykter, tempelbesök mm. Hos en av familjerna fick vi förmånen att delta i en yogagrupp varje morgon, i en park i närheten. Även om dessa familjer inte bodde i ”jointfamilies” så var deras familjesammanhållning mycket viktig för dem och religionen spelade en mycket stark roll i deras liv.

Under dessa tre veckor var vi på nästan dagliga studiebesök, främst på olika NGO, d v s icke statliga organisationer, som är det som spelar den viktigaste rollen i indisk socialvård. En del var olika barnhem, där barnen kunde bo, gå i skola men som också stod för adoptioner av de mindre barnen. Det är en stor kontrast för mig som svensk att se de villkor som barnen på barnhemmen lever under – med många sängar i samma rum, nästan inga leksaker och torftiga sanitetsmöjligheter. Det de istället fick var skolgång, mat för dagen och trygghet mot övergrepp. Att det just därför kunde vara bättre för barnen att bo på barnhem än med sina familjer var än svårare att förstå.

indien_2010_b3

Här fick jag en också förståelse inför varför det är svårt att få barn till adoption i Sverige – då de allt fler barn adopteras till indiska föräldrar och kön till adoption blir allt längre i Indien. Det sorgliga var att inga barn med något handikapp accepterades av de indiska familjerna – de valdes ut till utländsk adoption eller blev kvar på barnhem. Deras beskrivning av sitt arbete motsvarade i hög grad vårt arbete i Sverige, med utredning, kontroll av de blivande adoptionsfamiljerna och uppföljning av hur barnen fick det hos familjerna.

Vi besökte flera korttidsboende för kvinnor som strävade efter att ge kvinnor möjlighet till arbete, utbildning och också till giftermål.

Ett spännande besök var på ”Child-line” – som tar emot samtal från barn 24 timmar om dygnet i syfte att hjälpa barn i behov av skydd och stöd. Det startades i Mumbai 1996 och finns nu i 83 städer, och har ett kostnadsfritt nummer som annonseras ut överallt. De kan ordna skydd, medicinsk vård, boende, kontaktpersoner och vägledning för barn och kan åka ut direkt och söka upp barnen om de får indikationer på att ett barn far illa. Vi besökte ”Child Welfare committe”, som på ansökan från barn eller föräldrar kan placera barn på barnhem. I Indien finns dock ingen möjlighet att mot föräldrars vilja placera barn (som vårt LVU).

indien_2010_b4

Det intressantaste besöket var på ”Swami Vivikand Medical Mission”, där vi under två dagar fick följa en läkare och två socialarbetare i deras arbete i byar utanför Nagpur. De arbetade i ”familjecentraler”, ett litet hus i varje by som fungerade som läkarmottagning, förskola, möteslokal för kvinnor kring näringslära, barnuppfostran och självhjälpsgrupper i syfte att starta egen näringsverksamhet.

Vi var också på besök på två socialhögskolor, där vi fick berätta om vårt eget arbete och diskutera likheter och skillnader i socialt arbete mellan våra länder, vilket var mycket givande. Det jag dock kan sakna var att jag inte fick vara längre tid i någon verksamhet för att på det sättet mer kunna delta i det vardagliga arbetet och se mer av barnens vardag.

Efter Nagpur var det dags för ”rural visit”, att få ta del av ett projekt som riktar sig till barn och familjer på landsbygden. Vi bodde på ”Gram Mangal”, som stöttade skolor i byar norr om Mumbai. I Indien är det en rättighet men ej skyldighet för barn att gå i skolan, och det är inte alla barn, särskilt flickor som får gå i skolan. Vi fick besöka olika skolor, projekt för att förbättra jordbruket och själva också pröva på att bo hos en familj – och sova på deras jordgolv gjort av kodynga tillsammans med hela familjen och deras höns.

indien_2010_b5

Så – hur sammanfattar jag denna upplevelse att få leva i Indien under så lång tid? – Under hela programmet har jag slagits av det stora engagemang och kärlek i sitt arbete som präglar de socialarbetare jag mött. Det har mestadels varit kvinnor och som ofta arbetat för kvinnor och deras barn. Kvinnors situation är mycket utsatt – det viktigaste verkar fortfarande vara att bli gift – och att leva som ogift mor verkar nästintill omöjligt.

Det som också slagit mig har varit människors hårda arbete, i jordbruket och på byggarbetsplatser t ex – där människors arbete används istället för maskiner. Ojämlikheten mellan människors villkor är enorm – många är så fattiga samtidigt som det finns en enorm rikedom och ojämlikheten mellan män och kvinnor är outhärdligt stor. Men – människor är öppna, sociala, ser ofta tillfreds ut med sitt liv och vistelsen i Indien har varit helt fantastisk och underbar!”

Ett längre reportage om Agnetas deltagande i det indiska CIF-programmet finns i LidingöDraken 2011-2 (även som särtryckt, pdf).

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.