Mistral, rosa flamingos och andra olikheter

Kristiina Nyqvist berättar om sitt deltagande i det franska programmet 1998.

”Resan till Frankrike var ett faktum när jag äntligen efter diverse fram- och tillbaka, huruvida stipendiet kunde finansieras av franska CIF eller ej stod, på flygplatsen vid Charles de Gaulle i slutet av september. Jag lyckades med min rimfrostiga franska ta mig till internatet vid Paris längsta gata, rue de Vaugirard, där dominikanersystrarna otåligt väntade på mig då klockan redan hade slagit nio på kvällen och porten till internatet egentligen redan var stängd för dagen.

Under de två första veckorna i Paris med tre deltagare från Ungern, Brasilien, Ryssland och under senare hälften av andra veckan även med ytterligare en kvinna från Algeriet utforskade vi tillsammans Paris tunnelbanenät, för att på snabbaste sätt ta oss mellan olika platser för studiebesök. Deltagargruppen var mycket heterogen; endast Emöke från Ungern hade arbetat som socialsekreterare. Nu arbetade hon som handledare på en utbildning för socialchefer. Igor var chef för en byrå för internationell utbyte för ungdomar, José var lärare och arbetade på sin fritid för missanpassade ungdomar. Malika från Algeriet var psykolog.

fralm2

 

Introduktionsprogrammet var varierande och väl sammansatt av den parisiska CIF-gruppen. Vi fick information om det franska socialvården i form av föredrag, som handlade om socialvårdens organisation, olika yrken inom denna och om den franska konstitutionen. Det franska socialvårdssystemet är mer reglerad och komplicerad än den svenska. En stor del av arbetet med barn som far illa utförs av olika ”associationer” (föreningar, förbund) som får sina uppdrag genom regionala och lokala myndigheter, som fungerar enligt gällande lagar och förordningar. Engagerade och vänliga medlemmar av CIF och kollegor inom olika verksamheter tog väl hand om oss vid studiebesöken. Vi tillbringade en hel dag i St Denis, en vänsterstyrd kommun som angränsar norra Paris, där vi fick oss inblick i den franska bostadspolitiken och dess konkreta tillämpning. Vi besökte ett hus med sociala bostäder. Bostadsfrågan är i Paris ett av de största sociala problemen för närvarande.

Då jag själv arbetar inom barnpsykiatrin i Stockholm hade jag under hela vistelsen i Frankrike tankarna på arbetet med barn i fokus. Mitt intryck efter studiebesöken var att barnens ställning inte alls är lika stark i Frankrike som i Sverige, utan de flesta åtgärder för barn som far illa underställs frivillighetsprincipen, i vilken föräldraauktoriteten är mycket stark. Ett besök på en barnavårdscentral i St Denis gav ett intressant inblick i småbarnens situation. Barnledigheten i Frankrike är endast 10 veckor. Psykologen vid barnavårdscentralen ansåg att det var bättre för mödrarna att börja arbeta och lämna sina barn på daghem än att vara deprimerade hemma! Hans kommentar visade en tydlig kulturell skillnad jämfört med Sverige, vad som gäller barnets bästa och synen på barnens behov kontra vuxnas. Å andra sidan var arbetslösheten i denna kommun stor, varför mödrarna stannade hemma längre.

Till programmet hörde ett studiebesök på en verksamhet som den Katolska kyrkan bedrev. Syftet med denna verksamhet var att ordna miljöterapeutisk boende åt narkomaner och personer med Aids. För narkomaner gäller det att de vill sluta med sitt missbruk för att de ska kunna få bostad. De går även under metadonbehandling. Vi besökte också en ungdomsmottagning för 16­25 åringar som hade både skol- och sociala problem. Efter en individuell bedömning av den psykologiska och sociala situationen hjälper mottagning dessa ungdomar att fullfölja sin skolgång och lotsa dem till yrkeslivet.

Vi besökte en intressant jourverksamhet för bostadslösa och personer som inte längre vill eller orkar söka hjälp hos vanliga institutioner. De har sina lokaler i en magnifikt restaurerad byggnad i Paris. Vem som helst som upptäcker en person i nöd på gatan kan ringa SAMU Social, som med sina bemannade akutbilar hämtar personer som befinner sig på gatan och är behov av medicinsk vård. Tidigare hade denna uppgift skötts av polisen. Verksamheten startades 1993 i mindre omfattning av den dåvarande borgmästaren Jacques Chirac i Paris och en läkare, dr Emmanuelli efter att Frankrike hade haft en kall vinter och flera personer dött av köld på gatan. Numera är jouren öppen dygnet runt.

Tiden i Paris handlade inte enbart om studiebesök utan CIF-gruppen hade ordnat en mycket rolig, guidad cykeltur på 2,5 timme i Paris på lördagskvällen. Tänk er vilken känsla att cykla runt den upplysta glaspyramiden vid Louvre! Sista kvällen i Paris besökte vi Musikmuseet och åt en god middag på en restaurang med några CIF-medlemmar. Sista dagen hade ett 20-tal medlemmar från hela landet kommit till ett årsmöte i Paris och tagit med sig olika specialiteter från sina regioner till ett knytkalas. Vi njöt av tillsammans med dem innan vi deltagare åkte till våra respektive praktikplatser.

fralm4

 

En längtans sus gick bland de övriga när jag under min andra vecka i Paris fick höra att jag skulle få göra min praktik vid Medelhavet. Efter de två ganska höstliga veckorna i Paris var resan med den högteknologiska T.G.V-tåget på knappt 4 timmar till sensommarvärmen (eller ska man säga den svenska sommarvärmen, dvs18-23° C ) i Nîmes en upplevelse. Landskapet bestod i huvudsak av åkrar med kossor, då och då en traktor i fjärran, förbi små kullar och skogsdungen. Någon små städer svischade förbi i fjärran. Hade Frankrike inga städer? Givetvis, de fanns, men spåren för höghastighetstågen är lagda så att rälsen ligger plattast möjligt och långt ifrån städerna! Resan besvärades inte heller av en ”sjögång” som jag varit lite orolig för utifrån erfarenheterna med svenska X2000.

Min första praktik i Nîmes kom jag att göra på en specialbyrå för invandrare och fick ta då del av mycket rörande levnadshistorier och höra om kampen för att få uppehållstillstånd i Frankrike. Byrån var liten med två socialassistenter och två sekreterare på halvtid. Arbetet bestod av juridisk rådgivning och stöd för invandrare, i huvudsak från Marocko, Tunisien och Algeriet som sökte uppehållstillstånd eller familjeåterförening med de familjemedlemmar som fanns i hemlandet. Antalet asylsökanden i medelhavsregionen var minimal. Den franska utlänningspolitiken har ju under senare tid fått mycket uppmärksamhet, inte minst på grund av det högerextremistiska partiets framgångar. Utlänningspolitiken är mycket mera regelstyrt och restriktivare än den svenska.

Jag reste mycket inom ”epartementet” med mina handledare, var med på möten och gjorde hembesök i översvallande gästfria maghrebinska familjer samt besökte en av byråns filialer, där handledaren under en och en halv timme hade 13 (!) besök inbokade. Det är givet att vi återvände hem mycket senare på kvällen än planerat. Bilresor med handledare var förenade med livsfara då hastigheten på motorvägen stundtals uppgick i 150 km i timmen med 20­30-meters bromssträcka till framförkörande bil. Oh la la!

Mina handledare var mycket kunniga i juridik och regler för uppehållstillstånd. Samtidigt informerade de invandrarna om alla möjligheter att få uppehållstillstånd på ett sätt som jag tror inte förekommer i Sverige. Exempelvis att enda sättet att få uppehållstillstånd för den kvarlämnade vuxna familjemedlemmen i hemlandet var att gifta sig antingen med någon som hade uppehållstillstånd eller var fransk medborgare. Givetvis upplystes familjen om att äktenskapet inte fick vara ett skenäktenskap.

Till återförenade familjer erbjuds i regel en frivillig familjearbetare som hjälper de nyanlända i familjen med praktiska saker under 60 timmar. Socialsekreterarna har även ansvar för uppföljning av de personer som fått uppehållstillstånd vad som gäller arbete, socialbidrag och inskrivning till Försäkringskassan. Arbetsbelastningen på byrån var hög och resurserna knappa. Inom regionen diskuterade man om att arbetsmetoderna borde utvecklas till att bli mera kollektiva och innehålla övergripande insatser. Tendenserna inom den franska offentliga sektorn kändes bekanta!

Min andra tvåveckorsperiod var förlagd i Montpellier, en vacker stad med en mycket gammal stadskärna och otaliga kulturhistoriska byggnader. Jag praktiserade på en institution, där man hjälpte barn med svårigheter i skolan. Åldern på barnen var 6-16 år. Institutionen var stor med 112 barn och över hundra anställda. Skolgången var den huvudsakliga inriktningen men man arbetade parallellt med familjer både familjeterapeutiskt och pedagogiskt. Den hade en internatdel och en dagavdelning. En del av barnen bodde i familjehem eller hemma och gick i skolan på dagarna. Barnen gavs också möjlighet att lära sig ett yrke under praktik, som successivt övergick i ett lärlingsjobb utanför institutionen. Barnens svårigheter handlade alltifrån diagnostiserad autism till barn som hade grava hjärnskador pga olyckor eller hade beteendesvårigheter pga uppväxtmiljön. Det som var förvånande var att det inte fanns flickor över 14 år. Detta förklarades med att institutionen, som i början av 90-talet hade ändrat inriktning, inte hade lokaler i internat anpassade för flickorna och att flickorna inte hade liknande problem som pojkar i skolan!

Att man blandar olika diagnoser tycks vara allmänt förekommande i Frankrike. Jag tillbringade en dag på en institution, där det bor psykiskt sjuka kroniker, som klarar sig utanför sjukhus och unga vuxna förståndshandikappade flickor. Man förklarade blandningen med att de utåtriktade flickorna aktiverade de mera inåtvända psykiskt sjuka.

fralm1

 

Jag har inte ännu berättat om mina underbara värdfamiljer. I Nîmes bodde jag hela tiden i samma familj, med ett barn. I Montpellier hade min första familj tre barn och den andra som bodde på landet strax utanför Montpellier hade två vuxna barn, tre hästar, hundvalp, katt med AIDs, höns, kalkoner och ankor. Familjerna tog också mig med sig till utflykter både till havet och bergen under helgerna. Jag fick med dem alla uppleva fina stunder, värme och generositet som blev ett minne för livet.

Yrkesmässigt det mest intressanta var att socialassistenterna i Frankrike arbetar nästan enbart med praktiska och konkreta frågor. Mitt psykoterapeutiska arbetssätt och arbetsuppgifterna med jour och terapier fanns inte där, utom att man undantagsvis arbetade med familjeterapier i några institutioner. Barnpsykiatrin är hierarkiskt uppbyggd och barnet träffar alltid först en läkare. En annan slående skillnad var avsaknaden av samarbetsmöten mellan olika myndigheter och samarbete med kolleger emellan, men efter att ha sett de tydliga hierarkierna och skillnaderna mellan olika yrkeskategorier är inte detta förvånande.

CIF-stipendiet i Frankrike blev ett oförglömligt positivt äventyr på det kulturella, språkliga, yrkesmässiga och personliga planet, som jag varmt kan rekommendera för andra kollegor.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.