Gun Sandström berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2001/2002.
”Jag var en av åtta deltagare i programmet som pågick under tiden 23 november 2001-26 januari 2002. Årets deltagare kom från England, Turkiet, Österrike och Sverige. Programmet startade med 2 veckors orientering i det indiska samhället på Tata institutet, som är en socialhögskola i Bombay. Orienteringen var föredömligt upplagd med föreläsningar varvade med studiebesök. Under denna tid hade vi stipendiater också våra egna presentationer om vårt land och vårt arbete.
Dessa två veckor kändes som en bra start i att lära känna ett annorlunda land men också som en bra tid att knyta vänskapsband till kollegor i andra länder.
Programmet fortsatte med att varje stipendiat fick en placering i en stad med möjlighet till besök i olika sociala verksamheter. Verksamheterna hade valts utifrån de önskemål vi tidigare presenterat. Jag fick min placering i Baroda, en stad med 2 miljoner människor, 50 mil norr om Bombay (Baroda ligger i delstaten Gujarat ). Min första del av placeringen tillbringade jag i en organisation kallad Discha. Discha var som så många andra sociala organisationer en NGO organisation (non-goverment-organisation). I organisationen hade man startat skolor för barn med olika funktionshinder. Det fanns specialskolor och det fanns grupper av barn integrerade på vanliga skolor. Många mammor deltog i undervisningen för att kunna fortsätta träningen i hemmet. Lärarna berättade om de svårigheter som fanns att motivera föräldrarna till att skicka barnen till skolorna. Attityderna till värdet av skola för funktionshindrade barn hade förbättrats men föräldrarnas utbildningsnivå hade stor betydelse för beslutet om skolgång.
Min andra del av programmet hade inriktning mot rådgivningsorganisationer och kvinnoorganisationer. Enligt tradition lever indierna i stora familjer med svärföräldrar, svågrar och svägerskor och deras familjer. Familjelivet beskrivs med stolthet men skapar också problem vilket visar sig på de många rådgivningsställena. Oftast är det den unga hustrun som råkar illa ut och trakasseras av mannens släkt. Ett av skälen till trakasserier är att släkten ofta har allt för stora förväntningar på hemgiften. Något stöd av sin man är inte att förvänta vilket beror på att de nygifta paret knappast känner varandra i dessa arrangerade äktenskap och att mannen har starka band till sin moder. Samtidigt som de gamla traditionerna av arrangerade äktenskap finns kvar i familjerna blir nya sätt att leva allt vanligare. Med högre utbildning och påverkan från det västerländska samhället kommer kärleksäktenskapen.
Under min placering i Baroda bodde jag i två olika familjer. Min första familj som jag trivdes utmärkt med, bestod av hustru, man och 22-årig dotter. Familjen hade god levnadsstandard med eget hus och bil. I familjen och i liknande familjer fanns kvinnor som hjälpte till i hushållet med städning, tvätt och viss matlagning. Under alla de kvällar som vi tillbringade tillsammans kom jag att få lära mig mycket om hur annorlunda människor lever och tänker men också se och höra att i många avseende är vi precis lika. Föräldrars oro för sina barn är densamma i Indien som Sverige.
Det är också intressant att uppleva vilken roll religionen spelar i vardagslivet. Båda mina familjer hade ett avskilt hörn där de varje dag vände sig till någon av sina gudar för att få kraft. Under tiden i familjerna mötte jag en enorm vänlighet. Alla de släktingar, vänner och grannar till familjerna jag besökte kunde inte nog visa hur väl de ville möta mig som gäst. Jag hade också turen att vara i rätt tid för bröllop. Tre bröllop med tillhörande festligheter hann jag att vara med på!
Jag har under hela min tid i Indien fascinerats av den kreativitet och engagemang som finns i det sociala arbetet och hur människor med så begränsade resurser kan hjälpa, stötta och ge hopp till andra människor. Jag var också positivt överraskad av alla de typer av sociala verksamheter som finns. Jag hade inte tidigare förstått att det går att hitta i princip alla de typer av social verksamheter som vi har i väst. Det är inte bara arbete i slumområden och med gatubarn som bedrivs!
Jag fascinerades också av alla de initiativ som människor tar både för sig själva och andra och inte minst av den filosofi som råder av rättigheten att hjälpa sin medmänniska. Många socialarbetare arbetar i ett helt annorlunda system för socialt arbete än vi gör. Organisationer som bygger på non-goverment har ofta startats av dessa människor som känt engagemang, haft kraft och resurser att göra något för en annan människa.
Det har varit en mycket spännande och lärorik upplevelse att få inblick i ett land som fungerar på så många olika sätt och där människor saknar alla våra bekvämligheter och vårt stora sociala skyddsnät men ändå kan visa en sådan vänlighet och gästfrihet.”