Cicci Cleve, deltagare i det indiska programmet 2009 berättar om sin resa.
”Så bar det då i väg till en efterlängtad resa till Indien. Jag hade ingen aning om vad som egentligen väntade mig trots att jag läst på ganska mycket om Indien. På flyget mötte jag ett indiskt par som jag pratade en del med och det var ju en bra start. När jag kom till flygplatsen i Mumbai var det tidig morgon och jag var dödstrött. Det var kvävande varmt trots november och väldigt ”busy”, taxibilar överallt. En leende och varmt välkomnande CIF-representant tog emot oss tre tjejer som nu skulle ut i äventyret, Mumbai. Jag var ganska förvånad över att denna man och taxichauffören trodde att vi tre tjejer med massa bagage skulle få plats i en sådan pytteliten taxi, det går ju inte!:) Men man insåg ganska snabbt att Indien är massa, massa folk, alltid trångt, trångt och svettigt!
De första dagarna bodde hela gänget, sex socialarbetare och en lärare på Tata Institute, som är socialhögskola i Mumbai. Redan då blev kulturkrocken märkbar för det var väldigt enkel standard och att duscha kunde bli ett litet äventyr det med! Första dan så hittade jag bara en stor hink med massa ljummet vatten och en skopa så det var bara att ”duscha” med det som fanns, ren blev man i alla fall!
Under de tio dagarna vi bodde på Tata Institute var vi runt om i Mumbai på studiebesök till olika non-goverment organization som arbetade med skilda sociala problem. Vi besökte institutioner för flickor, kvinnor och arbete med barn med cancer mm. En dag var vi med en organisation som arbetade i slummen och fick se deras arbete. Det var upprörande att se den misär dessa människor levde i men hoppingivande att få ta del i hur socialarbetare tillsammans med de boende försökte göra livet drägligare och bättre för de som bodde i slummen. Vi fick se en hel del under dessa tio dagar och studiebesöken varvades med dagar när vi hade föreläsningar om indiskt socialarbetes historia, kvinnans situation i Indien mm.
Dessa tio dagar var väldigt intensiva med föreläsning eller studiebesök på dagarna och middagsbjudningar på kvällarna. De indiska socialarbetarna aktiva i CIF stod i kö för att få bjuda oss hem till sig eller ut på restaurang. Vi hade många trevliga och intressanta diskussioner under dessa kvällar, både om socialt arbete men även hur det var att leva i Indien, speciellt som kvinna eftersom de flesta av CIF- representanterna var kvinnor. Vi kallade dem ”CIF-tanterna” :)! Under hela vår vistelse så var dessa tanter väldigt gästfria och omhändertagande. Man upplevde verkligen att de försökte göra sitt yttersta för att göra dessa veckor till en minnesvärd upplevelse!
Efter introduktionsdagarna av på Tata Institute bodde vi lite mer än två veckor i värdfamiljer och praktiserade på arbetsplatser valda utifrån våra egna intressen. Att få komma nära en indisk familj ger många upplevelser. Är det något man fått uppleva så är det indisk mat, ibland himmelsk men ibland lite väl kryddstark. Efter ha ätit indisk mat morgon, middag och kväll var det skönt att få komma hem och äta svensk mat igen. Men man är en erfarenhet rikare!
Den sista delen av det internationella socialarbetarutbytarprogrammet gav vi oss ut, nu hela gänget samlat igen, till landsbygden för att få erfara socialt arbete där. Vi fick bland annat besöka en institution som arbetade med barn till prostituerade kvinnor och vi fick även besöka en liten skola i en typisk indisk by.
Under dessa veckor har man fått uppleva massor och är det något jag bär med mig från resan till Indien så är det hur professionella alla de indiska socialarbetare och deras skilda verksamheter upplevdes vara. På studiebesök men kanske främst på de olika arbetsplatser vi praktiserade hos mötte jag indiska socialarbetare som var hängivna, kunniga och som verkade ha reflekterat mycket runt deras situation och deras sociala problem. De har ju en avsevärd större befolkningsmängd än vi i Sverige och de brottas med sociala problem som vi inte behöver brottas med såsom fattigdom, enorm bostadsbrist vilket lett till att sextio procent av Mumbais befolkning lever i slumområden, brist på läskunnighet, resursbrist osv. Men det indiska socialarbetet med dess socialarbetare verkar ha hittat metoder för att kunna hjälpa så många som möjligt så bra som möjligt med väldigt få resurser!
Indien älskar man eller inte tror jag. Det är väldigt annorlunda än Sverige på många olika sätt och det är smutsigt, varmt och fattigt men det är en upplevelse man bär med sig som berikar en på många olika sätt och är en resa man inte vill skall vara ogjord!”