Indien – världens största och mest fascinerande mångfald

Monica Svederoth berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2010.

”Det kan inte finnas något annat land i världen med en så heterogen befolkning, så skilda kulturer och språk och ofattbart skilda livsvillkor och därtill den enorma folkmängden: 1,4 miljarder, 1 400 000 000. Och som ändå lever i fred sida vid sida. Jag har själv egentligen bara upplevt en pyttedel av detta komplexa samhälle, nämligen en medel-överklass i Maharashtra, hinduer, parsis, och några muslimer, jainiter och kristna som utgör den kärntrupp av CIF:are i Mumbai och Pune och som organiserat detta program i 26 år! Med den äran!

Indien_2010-1

Programmet som sträckte sig över 5 veckor med början den 11 nov – följde samma mönster som tidigare år. 10 dagars ”orientation” på utmärkta TATA Institute of Social Science (TISS), den första socialhögskolan i hela Asien, och den som de flesta av våra socialarbetarkontakter studerat vid. Föreläsningar, powerpoint-presentationer, studiebesök och massor av information om det indiska samhället: konstitutionen, befolkningen, kultur och religion och socialt arbete.

Jag hade lite svårt att ta in allt, dels eftersom den indiska accenten var ovan i början, dels pågick störande byggnadsarbete utanför. Fläktarna var alltid på högsta ljudliga effekt och indier visade sig ha en brist på mobiletikett – telefonerna ringde och de talade glatt under tiden som föreläsning pågick.

Konstitutionen, som skrevs efter självständigheten 1950, är mycket heltäckande, modern och detaljrik. Det finns nedskrivet att alla har rätt till utbildning, att kastsystemet är förbjudet, total religionsfrihet råder mm. Alla internationella konventioner är undertecknade av Indien och på papperet kallas ju Indien världens största demokrati. Men ett mer ojämlikt samhälle får man leta efter. Kastsystemet är i högsta grad levande och staten ger extra bidrag till ”underprivileged groups” och ”scheduled classes” som alltså måste registreras och dokumenteras. Och dessa bidrag nyttjas heller inte i särskilt hög grad pga det korrumperade systemet och stora byråkratin.

Speciellt utsatta är – som vanligt – kvinnor och flickor. Även om staten har beslutat att alla flickor ska ha gratis utbildning till 14 års ålder är det bara en liten del som går i skolan. Flickorna behövs hemma i hushållen för att hjälpa till med matlagning och barnpassning. Och hälften av alla flickor är bortgifta före 15 års ålder (trots att det enligt lag är förbjudet att gifta sig innan man är myndig, dvs 18 år).

Indien är kanske mest känd för sina slumområden, bara i Mumbai bor 60 % av befolkningen (som totalt beräknas till dryga 20 miljoner invånare) i mer eller mindre slum, det största är Dharavi med 1,2 miljoner invånare. Oscarsbelönade ”Slumdog Millonaire” är dock inte särskilt populär bland indierna, man tycker att den visar onödigt mycket våld och andra otäckheter och inte verkligheten som faktiskt är lite ljusare. Till exempel så förekommer en stor entreprenadanda med bagerier, klädföretag, läderindustrier, keramikverkstäder mm.

Indien_2010-2

Migrationen från landsbygden in i städerna är stor, endast dryga 5 % av alla indier har ”riktiga” anställningar och betalar inkomstskatt, resten är småentreprenörer och dagarbetare inom bl a den gigantiska byggsektorn. För kvinnor är det huvudsakligen hushållsarbete som gäller. Vi besökte en slum i norra delarna av Mumbai där NGO:n Apanalaya arbetar med olika projekt för utbildning, sjukvård etc.

En annan oväntad och uppskattad programpunkt under ”orientation” var ett 2-timmars yogapass som gav mersmak för oss alla.

Under dessa 10 dagar så hade var och en av oss deltagare också en presentation av våra respektive länder och vårt arbete och vi diskuterade och jämförde och delade erfarenheter utifrån vad vi lärde oss och upplevde i Indien.

De flesta indier är hinduer och ca 20 % muslimer, nästan lika många kristna och så buddister, jains och parser. Det finns 18 officiella språk (och skriftspråk …) och närmare 1 600 dialekter. Min upplevelse är att förvånansvärt många ”vanliga” människor varken talar engelska eller hindi utan bara sina lokala språk, statens språk och byns.

Socialt arbete var tidigare enbart i form av ”charity”, att rika människor och en hel del företag (jmf TATA …) delade med sig till de sämre bemedlade (och fick då skattelindringar), men inställningen är numera alltmer att man talar om människors rättigheter. Däremot finns ju inte alls de resurser som behövs, och nästan allt socialt arbete utförs av NGO:s. Vem som helst kan kalla sig socialarbetare, men utbildningen som bedrivs vid de socialskolor vi besökte håller hög kvalitet och det finns många utbildade MSW idag. Lönen är dock låg, motsvarande 1 000-4 000 kr per månad, och de flesta som vi träffade var kvinnor med män som stod för familjens huvudsakliga inkomst. Att vara socialarbetare innebär heller ingen hög status.

Efter första tiden i Mumbai åkte vi 7 deltagare (från Tanzania, Israel, Kina, Spanien, Finland och Sverige) till våra ”praktikorter”. Finländska Maarit och jag åkte buss i 4 timmar till Pune, en modern stad med 5 milj invånare, och inkvarterades i samma familj (CIF-koordinator Rekha Phadke med make Sumand) under hela tiden. Detta eftersom olika oförutsedda händelser inträffat för övriga planerade värdfamiljer och hindrade dem att ta emot oss. Vi träffade dock en del andra CIF-familjer, dels var de värdar på några av våra studiebesök och dels kom de på ett ”get-together” som Rekha ordnat hemma en lördagskväll.

Programmet i Pune var liknande det i Mumbai, lite fördjupat och med möjlighet till mer dialog då det ju bara var vi 2 som kom på besöken. Vi ställde också väldigt många frågor och fick en utökad förståelse för det sociala arbetet i Indien (eller i alla fall i Maharashtra). Vi besökte barnhem, ”inclusive schools”, handikappverksamheter, sjukhus, ungdomsvårdsskola, meditationscenter och socialhögskolor. Kanske hade det varit mer meningsfullt om vi hade varit placerade på en NGO några fler dagar och fått möjlighet att följa det dagliga arbetet. Jag hade gärna tillbringat mer tid hos någon av de organisationer som arbetar med familjevåld, ofta placerade hos polisen.

Familjevåldet i Indien är mer komplext eftersom kvinnan vid giftermål flyttar hem till mannens familj och inte sällan utsätts för psykisk och/eller fysiskt våld där. Man säger att 80 % av alla kvinnor är på något sätt drabbade. En annan organisation som jag blev extra intresserad av var Vanchit Vikas, NGO som bl a arbetar med de prostituerades barn i Red Light district i Pune, och med HIV/Aidsprevention.

Man räknar med ca 4000 prostituerade på bordellerna och lika många ”frilansare” på gatorna i distriktet. De flesta flickorna kommer från landsbygden och från Nepal och Bangladesh. Alltså avancerad trafficing! Ofta är det föräldrar eller maken som säljer flickorna till bordellerna. Det finns inga eller mycket små möjligheter för dessa kvinnor/flickor att lämna verksamheten. De har ingenstans att ta vägen. Och ingen möjlighet att klara sig på egen hand. Sådant är det indiska samhället!

Vi fick också besöka vår värdmammas egna NGO. Hon har arbetat med kvinnogrupper i slumområden i Pune i mer än 20 år. Huvudsakligen får hon medel från industrier (Sandvik, Atlas Copco, SKF, Alfa Laval är exempel på svenska företag som hon varit i kontakt med) där männen arbetar och hon ordnar utbildningar i t ex matlagning, blomsterarrangemang, klädsömnad, skönhetsvård så att kvinnorna/hustrurna ska kunna få några små egna inkomster.

Det allra viktigaste för dessa kvinnor var ändå att de fick träffa varandra och diskutera sina vardagsproblem. För närvarande är det 35 sådana grupper igång med ca 15 kvinnor i varje. Några av kvinnorna har varit med i gruppen hela tiden och det är mycket populärt i de olika områdena.

Indien_2010-4

Vår värdpappa har tillsammans med sin bror en fabrik där man tillverkar glasfiberartiklar, allt från trappor, skyltar till offentliga utsmyckningar. Det mesta i stora storlekar och fabriken bestod av 4 jätte-byggnader i utkanten av Pune. De har drygt 100 personer som arbetar där på kontraktsbasis. Endast de ca 10 tjänstemännen är anställda. Detta på grund av att fackföreningarna ställer för höga krav.

Efter praktikperioden återsamlades vi i gruppen i Mumbai och åkte iväg med tåg 15 mil norrut, till NGO:n Gam Mangal som verkat under många år i byn Aina i Dahanu Block, Thane District. Gram Mangal arbetar framförallt med grundutbildning av barnen i de 10 ”tribal hamlets” som finns i trakten. Infrastrukturen i området var väl utbyggd och Gram Mangals närvaro har helt klart påverkat den utvecklingen.

En natt fick vi tillbringa hos en familj i en av byarna i en ler/koskithydda utan el, vatten och toa. Mamma, pappa och 8 barn och höns och oxar i samma rum. Det var en häftig upplevelse! Vi åkte också runt i distriktet och tittade på saltutvinning, jordbruksprojekt, hantverk, marknader mm. Vi blev hennatatuerade och lärde oss Warlimålningsteknik och tog del i elevernas bönestunder med mera – en härlig vecka ute på landsbygden med andra ord. Tyst och lugnt och ren luft!

Indien_2010-6

Avslutningen ägde sedan rum i Mumbai, med högtidligt överlämnande av diplom och en fin middag med alla oss och indiska CIF-are. Denna gång lärde jag mig till och med att tycka om Mumbai! Det gäller att vänja sig vid alla människor och fordon och lära sig korsa gator, trängas i bussar och tåg och uppskatta de otroligt vänliga och hjälpsamma människorna!

Det jag kommer att sakna allra mest tror jag är alla djur som gick på gatorna överallt: kor, getter, höns, hundar och katter. Och faktiskt alla människor – bara att vara på den största tågstationen i Mumbai är ett äventyr. Nästan 3 miljoner människor passerar där varje dygn! Det jag inte saknar är det idoga tutandet som alla fordon ägnar sig år – och luftföroreningarna i storstäderna.

Indien_2010-7

Tack CIF-India för en fantastisk upplevelse!”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.