Handikappomsorg i Holland

Kristina Eklunds berättar om sin upplevelse av det Nederländska programmet år 1997:

”Under försommaren 1997 hade jag förmånen att i fyra veckor få delta i det program som arrangerades av CIF-the Netherlands. Jag arbetar i Sverige med habilitering av vuxna med funktionshinder, främst utvecklingsstörning. Jag valde att söka till det holländska programmet utifrån en tanke, att likheterna mellan våra länder skulle göra det möjligt att lätt överföra nya kunskaper i arbetet här hemma. Men allt mer kunskap jag fick desto tydligare framstod skillnaderna länderna emellan.

Vi var fem stipendiater som sammanstrålade i Amsterdam. Tre var socialarbetare, förutom jag. Kathie, som arbetar på en klinik för HIV-smittade i New York, Amali-Anna från Athen som arbetar på en socialbyrå samt Marja-Leena som arbetar med missbrukare i Helsingfors. Punam från Indien utbildar speciallärare. Hennes dröm är att starta en skola där barn med utvecklingsstörning integreras med normalbegåvade barn.

Den första veckan var gemensam för oss fem. Vi bodde tillsammans i en lägenhet i centrala Amsterdam. Medlemmarna i CIF- the Netherlands gav oss ett varmt mottagande. De stod för en del av introduktionsprogrammet, som gav oss en introduktion i det holländska samhället samt det sociala arbetet. Vi gjorde också flera studiebesök bl.a. på Socialhögskolan, en flyktingmottagning och en skyddad verkstad. En eftermiddag ägnade vi oss åt kulturella aktiviteter, Anne Franks hus samt van Gogh museet. Den sista gemensamma dagen var det dags för den stora händelsen som vi hört talas om hela veckan, nämligen den officiella mottagningen i stadshuset i Haag! Huset kallas för Vita Huset och är nybyggt och mycket imponerande. Kommunalrådet, ansvarig för socialvårdsfrågor, hälsade oss välkomna. Det var först där mellan alla högtidliga tala och skålande ambassadörer och andra, som jag riktigt förstod vidden av att få delta i ett CIF-program.

Veckan i Amsterdam var intensiv men också mycket rolig. Att koppla över till ett annat språk och samtidigt smälta alla nya intryck var ibland nästan övermäktigt. Vi hamnade ofta i livliga diskussioner med varandra där våra värderingar och attityder konfronterades. Samtalsämnena varierade från etiska spörsmål till vårt livs historia, kärlek och mat. Mellan allt prat och skratt kunde vi konstatera att trots olikheterna, var det så mycket som förenade oss och vårt sätt att tänka. Vi möttes som fem kvinnor från olika världsdelar och olika kulturer. Efter veckan i Amsterdam kände vi oss som fem systrar och det var vemodigt att skiljas.

Den första delen av mitt individuella program var ett mindre samhälle, Nijverdal, i östra Holland. Det var nervöst att åka iväg till en främmande värdfamilj och veta att vi skulle leva ihop i tio dagar. Lyckligtvis hade Punam och jag samma program denna period, så vi hade sällskap till Nijverdal. Nijverdal visade sig vara ett mycket vackert och välmående samhälle. Min familj, Jan och Ali, bodde i ett vackert hus med en alldeles underbar trädgård. Min oro var helt onödig. De var lättsamma generösa människor som gjorde allt för att jag skulle ha det bra. Jag kommer aldrig att glömma motorcykelturerna med Jan i solnedgången i det böljande vackra landskapet!

Punam och jag har återigen ett mycket ambitiöst program med flera studiebesök per dag. Vi fick en bra bild av hur man i denna del av landet tar hand om personer med utvecklingsstörning och deras familjer. Vi fick ett mycket varmt mottagande överallt och entusiasmen var stor över att få internationellt besök. Även lokaltidningen uppmärksammade vårt besök och ägnade oss mittuppslaget, med en bild av oss på cyklar på väg till nästa ställe (Punam klädd i sari). Att göra besöken tillsammans med Punam gav vistelsen en extra krydda. Jag fick inte bara en inblick i den holländska handikappomsorgen utan också i den indiska!

Efter dessa 10 dagar var det dags igen för ett nytt uppbrott och nya separationer. Följande period var Wijk aan Zee, ett ännu mindre samhälle vid kusten. Lita svårt var det att knyta an till en ny värdfamilj, som var så annorlunda den förra. Men även vi blev nära vänner innan perioden var över. Min arbetsplats var HELIOMARE, som är en specialskola för barn med rörelsehinder. Eftersom jag arbetar med vuxna med funktionshinder var jag inte helt nöjd med programmet. Jag kunde själv arrangera några andra besök som gjorde perioden mer meningsfull. På skolan fick jag möjlighet att studera Hollands enda klass som arbetar med den ungerska Petö-metoden. Eftersom den metoden livligt debatterats i Sverige under det senaste året och det under hösten startats Sveriges första Move-and-Walkskola blev det ett intressant möte.

Som jag nämnt tidigare var det skillnaderna i samhället men också handikappomsorgen som framstod allt tydligare under vistelsens gång. Jag vill här nämna några av dem. Staten har huvudansvaret för handikappolitiken genom att bl.a. betala till olika frivilliga organisationer, vilka byggt upp stödet till personer med funktionshinder och deras familjer i form av t.ex. dagcenter, avlastningsboende eller bostäder med stöd. Holland saknar en speciell rättighetslag för personer med funktionshinder. Det gör att man kan få vänta i år på den hjälp man behöver. Man pratar mycket om normalisering och integrering i generella termer men förändringarna sker fortfarande långsamt. Fortfarande är det plats på vårdhem i regel som erbjuds om man vill flytta hemifrån.

Jag besökte ett stort vårdhem med över 500 boende. Det var beklämmande att möta densamma miljö, som jag för tio år sedan varit med om att avveckla i Stockholm. Men vad jag upptäckte var att vi tappat bort något på vägen, nämligen specialkunskap om utvecklingsstörning. För läkare t.ex. är det på väg att bli en egen specialistkompetens i Holland. Den mest slående skillnaden var dock det stora inslaget av frivilligt arbete överallt. Eftersom det är en naturlig del av det holländska samhällslivet som alla på något sätt är engagerade i, kunde jag inte se några tendenser till nedvärderande välgörenhet i arbetet som gjordes. Tvärtom bidrog det frivilliga arbetet till en mångfald i utbudet t.ex. i fritidsaktiviteter som drevs av ytterst lojala och engagerade volontärer.

Holland driver idag en handikappolitik mot ökad valfrihet. På prov och än så länge i liten skala, erbjuds den funktionshindrade sin egen ”ryggsäck” med pengar. Med dessa pengar kan han köpa den vård han själv önskar och från den organisation han själv väljer. Detta, tror jag, kommer att väldigt snabbt föra handikappomsorgen mot den normalisering och integrering, man hittills bara pratar om.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.