En dag i mitt indiska liv

Anna Bergman berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 1999/2000.

”Min värdfamilj bor i en fin lägenhet på 16:e våningen med en enorm utsikt över Bombay i luftföroreningar. Värdmamman är socialarbetare men arbetar som lärare och hennes make är personalansvarig för alla anställda inom Hong Kong bank i Indien. De har två pojkar, 5 och 3 år gamla, som båda går i skolan.

I hushållet bor även Baby, en kvinna som hjälper familjen sedan flera år tillbaka och är som en familjemedlem, enligt min värdmamma. Jag har ett eget rum med tillhörande toalett och dusch. Skönt att ha ett eget rum och få rå sig själv lite, tycker jag. Familjen sa att det var en extra säng som de hade, men jag kunde inte låta bli att fundera på om inte Baby brukade sova här i vanliga fall. Hon sov på mattan i vardagsrummet och i början tyckte jag att Baby tittade lite surt på mig. Det visade sig senare att Baby var den enda ”familjemedlemmen” som alltid sov på mattan.

Till frukost serveras idag Idly, en slags bulle av ris, tillsammans med en stark sås. Indisk mat är gott och ibland starkt men jag föredrar allt att börja dagen med svensk frukost. Min värdmamma försöker övertala mig att deras privatchaufför skall köra mig till min arbetsplats men jag lyckas avstyra det. Strax efter kl. 9 hejar jag på vakterna som bevakar huset och området, för att möta livet på Bombays gator.

indalm5

Jag föredrar att gå för att försöka förstå hur människor lever och bor. Det är verkligen ett myller av aktiviteter och folk överallt. Precis utanför porten säljs bl.a. fisk, kyckling och grönsaker och strax intill ligger det en sovande man på trottoaren. Lite längre bort sitter en rad män som skriver brev på skrivmaskiner för olika kunder och i nästa gatuhörn arbetar ett par män med att rensa öronen på behövande. Jag säger godmorgon till kvinnan som har flera ljusa fläckar i ansiktet och på händerna. Hon bor på trottoaren tillsammans med sin son och vi presenterade oss för varandra igår. Det känns märkligt att kliva in i människors hem, då jag promenerar längs med trottoaren. Jag närmar mig min arbetsplats för veckan och ser plötsligt en man utan ben som tar sig över en bred, hårt trafikerad gata. Med hjälp av sina armar hoppar han rätt ut i gatan och det är uppenbart att han gjort det flera gånger förut. Jag blir stående och bara tittar hur han tar sig över, medan miljoner tankar far genom huvudet. Vilka otroliga skillnader det kan vara! För honom är det inte frågan om rullstol, färdtjänst, proteser eller vad för hjälp som skulle kunna ges i Sverige. Ingen annan runt mig verkar lägga märke till honom. Har gäller verkligen eget ansvar och att överleva på egen hand. Livet är relativt, det är väldigt viktigt att jämföra …

Till slut kommer jag fram till Samaritans, en non-goverment organisation, som hjälper personer med psykiska problem. De har en telefonjour dit personer kan ringa för att prata om sin situation med de frivilliga som svarar. Det finns en mottagning med två socialarbetare och en dag i veckan kommer en psykiater. Samaritans driver även ett dagcenter och det är främst det som Louise, en socialarbetare från USA, och jag får se mer av under veckan. Det är en grupp om 10 – 20 personer som kommer varje dag mellan kl. 9.00 – 16.00. Deras problem varierar mycket och de som mår bättre fungerar som ”hjälpledare”. De har olika religion och talar flera olika språk. På förmiddagarna sker olika aktiviteter och de gör t.ex. vykort, bokmärken, väggbonader, vilket senare säljs för att få in pengar till verksamheten. Aktiviteterna leds av två handledare och deltagarna bidrar utifrån sin förmåga för dagen.

indalm6

Efter lunch har en socialarbetare en gemensam samling med olika aktuella teman. På måndagen diskuterade de vad som hade hänt under helgen och hur de hade känt sig. Nästa dag spelade vi ett spel tillsammans där olika frågor skulle besvaras, så som hur ser du om någon är avundsjuk, vad drömmer du om och vad skulle du göra om du blev besviken. Vi diskuterade de olika frågorna och situationerna som kom upp. På onsdagen berättade Louise och jag om våra länder och visade bilder. På torsdag skickades en bok runt och alla skrev något om veckan som gått, varefter en hetsig debatt uppstod mellan en ny, yngre deltagare och en som gått där en längre tid. Te har en mycket stor betydelse i Indien och tillagningssättet på gårdagens eftermiddagste kom att stå i fokus i diskussionen.

Tidigare under veckan hade vi fått vara med då den nya deltagaren träffade psykiatern och trots de skillnader som finns mellan länderna finns många likheter. Flickan var 24 år och bodde tillsammans med sin mamma och 22-årige bror. Hon hade inget arbete och blev försörjd av familjen. Flickan blev slagen av brodern och kände sig varken önskad eller älskad av sin mamma. Hon mådde dåligt och klarade inte av att arbeta eller studera. Flickan fick medicin mot ångest. Psykiatern ville att flickans mamma skulle komma dit för ett besök. Psykiatern var en äldre kvinna från Burma som hade ett varmt och lyhört förhållningssätt till flickan. Samtalet skedde i ett rum med vidöppet fönster med högljud trafik utanför, telefonen ringde och dörren stod öppen för dem som hade andra ärenden i rummet.

indalm7

På vägen hem till min värdfamilj fylldes jag av fascination för mina indiska kollegors engagemang och kreativitet samt för vad de lyckas åstadkomma med så begränsade resurser. Mina tankar gick till de många diskussioner som förekommer hemma i Sverige om bristande resurser, tidsbrist men även till alla regler som skall vara uppfyllda innan en verksamhet kan starta. Det är verkligen spännande, lärorikt och stundom smärtsamt att få inblick i hur det kan fungera i ett land som totalt saknar ett generellt skyddsnät.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.