Blandad sallad i Frankrike

Isabelle Sarfati berättar om sitt deltagande i det franska programmet 1999.

”Jag blev utvald till årets stipendiat till programmet i Frankrike! Landet som jag kommer från och där jag bodde i 13 år. Sedan 1980 bor jag i Sverige och brukar åka till Frankrike varje år men den här gången skulle det bli annorlunda då jag skulle titta på socialt arbete vilket jag inte har möjlighet till annars. Jag är själv socionom och arbetar inom en öppenvård för missbrukare inom Stockholm stad.

Den 13 september flög jag ner till Paris och åkte sedan tåg till Nimes där introduktionsveckorna skulle vara. Jag mötes av en smutsig station och det spöregnade ute. Jag kom sent och jag gick direkt och la mig eftersom programmet skulle starta redan kl 9.00 dagen därpå. Under introduktionsveckorna höll vi till i ett rum på en ”Centre médico social” som motsvarar en barnavårdcentral och socialbyrås funktion i Sverige. Vi var 13 personer i gruppen och kom från världens alla hörn. Vi kom från Finland, Sverige, Ryssland, Albanien, Ungern, Marocko, Argentina, Brasilien, Uruguay och Madagaskar.

fralm5

 

Introduktionsveckorna var väldigt intensiva och vi hade både föreläsningar och studiebesök under dagarna inom olika områden för socialt arbete. De skulle förbereda oss för praktiken och ge oss en bred bild och kunskap om socialt arbete i Frankrike. Det var mycket intryck, fakta och information som registrerades i min hjärna så jag kände mig ganska fullproppad dessa två veckor. Efter veckorna i Nimes, som avslutades med en fest tillsammans med franska CIF, lämnade vi varandra i gruppen för att åka till de städer där vi skulle praktisera. Det var med lite sorg vi lämnade varandra i gruppen då vi hade en mycket bra sammanhållning och trivdes bra med varandra.

Jag själv lämnade Nimes söndagen den 3/10 för Bordeaux där jag skulle praktisera. Under praktiken är det meningen att man skall få en djupare bild av det franska sociala arbetet. Tåget till Bordeaux var 3 timmar sent så det var sent på natten jag kom fram. På måndag morgon åkte jag till praktiken som var på en ”centre médico social” i centrum av Bordeaux. Min handledare var Sandy Kichi. ”Centre médico social” främsta uppgift är att ta emot anmälningar på barn som far illa samt ta emot ansökningar om olika bidrag för sin egen försörjning både hos myndigheter och frivilliga organisationer och hjälpa till med ansökan till ”revenu minimun d´insertion” som motsvarar vårt socialbidrag. ”Revenu minimun d´insertion” fungerar som ett rehabiliteringsbidrag som så småningom skall leda till ett arbete. Centret erbjuder även gratis stöd till familjerna och läkarkontroller av småbarn fram till 4-årsåldern, då skolan ta över . Centret arbetar inte gentemot missbrukare men de hänvisas till speciella centra som enbart arbetar med missbruk. Jag besökte själv två olika missbrukarcenter i Bordeaux och deltog i deras arbete. Kontakten med missbrukarcentrum är frivilligt och det finns ingen tvångslag som motsvarar LVM i Sverige. Tvångslag finns vad jag förstod av den information jag fick, endast i de fall då en person är farlig mot omgivningen.

Heroin är den vanligaste drogen i Bordeaux. Det finns nästan inga behov av avgiftningar på sjukhusen vilket främst beror på att man har tillgång till medicinen ”subutex” som inte kräver någon avgiftning innan intag. Subutex är en medicin som ersätter heroin och som kan även skrivas ut av en allmän läkare. Subutex delas sedan ut av apoteken efter överenskommelse med läkaren. I Frankrike finns, jämfört med Sverige, en högre tolerans när det gäller haschrökning. Det är vanligt med patienter som får metadon eller subutex och som röker hasch samtidigt. Det pågår nu i Frankrike en samhällsdebatt där många tycker att man skall avkriminalisera innehav av narkotika för eget bruk med inte legalisera drogerna.

Förutom besöken på missbrukarcentrerna följde jag arbetet av sjukhuskuratorerna som har en väldigt administrativ funktion och liten kurativ del. Deras uppgifter motsvarar arbetet som sker på en socialbyrå inom äldre- och handikappomsorgen samt försäkringskassans funktion. Jag gjorde även ett studiebesök på ”Caisse d´allocations familiales” vars uppdrag är att arbeta med barnfamiljer. De betalar ut olika bidrag till barnfamiljer men betalar även ut bostadsbidrag, sjukbidrag till vuxna handikappade samt socialbidrag. De utför även ett visst socialt arbete gentemot barnfamiljer.

Förutom mina olika besök följde jag Sandys arbete. Jag var imponerad av hennes arbete och samtal med klienterna och jag tycker att hon var professionell. Sandy är väldigt effektiv och tar reda på saker. Vi trivdes väldigt bra ihop och jag kan ibland sakna henne. Jag blev mycket bra mottagen på alla arbetsplatserna jag var på och fick bra kontakt med alla de professionella jag möte. Vi byte erfarenheter och hade givande diskussioner. Efter fem veckors praktik återsamlades hela gruppen i Paris och det var med glädje vi träffades igen. Denna vecka fick vi mer tid med varandra och vi kunde slappna av och njuta av staden Paris. Vi hade även tid att utbyta och berätta om våra erfarenheter under praktikveckorna.

De främsta slutsatser och erfarenheter jag har gjort under min resa är att jag tycker att franskt socialt arbete skiljer sig en del från det svenska både politiskt, administrativt samt vad gäller myndighetsutövning och delegationen hos socialarbetarna. Att upptäcka det franska sociala arbetet kändes för mig som att lägga det svenska sociala systemet i en salladskål och blanda ihop alla ingredienserna för att sedan få ut något helt annorlunda. Att arbetet och möta människor innebär och kräver dock samma professionalitet. Jag anser att inget av systemen är bättre än det andra men vi har mycket att lära av varandra.

Samhällssituationen i Frankrike är tyngre jämfört med Sverige och det finns en stor skillnad vad gäller antalet invånare, ca 8 miljoner i Sverige mot ca 55 miljoner i Frankrike. Jag tror att detta bidrar till att det i det franska samhället finns en solidaritet gentemot människor som har det svårt eftersom den offentliga sektorn inte alltid räcker till. Jag upplevde att grundsynen på människan skiljer sig från det svenska genom att individen har ett större ansvar och att familjen ha en stor betydelse och ansvar för sina anhöriga i samhället. Grundsynen är mycket mer liberal. När det gäller arbetet med barn bygger detta mer på prevention och vid omhändertagande arbetar man utifrån att barnen skall komma hem till föräldrarna igen.

Jag förvånades över den komplicerade administrationen Frankrike har. Samhället är väldigt hierarkiskt och det kan vara svårt att förstå till vilken nytta när man kommer från Sverige. Socialsekreterarna i Frankrike har inte samma ”makt” , delegation, som socialsekreterarna i Sverige och besluten är inte knutna till en person. De olika besluten blir på något sätt opersonliga vilket gör att socialsekreterarna inte utsätts för hot och våld i samma utsträckning som här hemma. När jag berättade om hur socialt arbete fungerar i Sverige för de personer jag möte reagerade de över att vi i Sverige har för mycket kontroll och makt över människorna på handläggarnivå och de var inte förvånade över att vi utsätts för hot och våld. Den stora skillnaden mellan Frankrike och Sverige kan kort sammanfattas med att socialsekreterarna i Frankrike har mer en förmedlarroll till besluten jämfört med Sverige. De fattar själva aldrig någon beslut och detta grundar sig tror jag på den hierarkin som finns i samhället med en mycket komplicerad administration som delvis beror just på denna hierarki.

Jag upptäckte även att Frankrike har fler yrken än i Sverige och att gränserna för de olika yrkesrollerna är väldigt tydliga. En fransk socialsekreterare har till exempel en bestämd funktion medan man i Sverige har ett större yrkesval och bredare kompetens. Det finns dessutom okvalificerade yrken som inte finns i Sverige sedan många år tillbaka men jag undrar om det inte är det som gör att Frankrike delvis klara sig. Det jag tyckte var befriande var att fransmän inte är så tidsfixerade som vi svenskar är och att man faktiskt kan vänta ibland med ett beslut utan att det blir så akut. Att vänta hör till. Det tar exempelvis mellan tre till fem veckor att få besked om socialbidrag. I Sverige skall allting ske så skyndsamt som möjligt. Köer är dessutom en mycket vanlig företeelse.

Jag upplevde att Fransmännen har en mer generös inställning till individen och att man accepterar olikheter lättare. Jantelagen gäller inte riktigt i Frankrike vilket jag tydligt märkte när jag kom hem och kunde ha lite distans till Sverige. Jantelagen lever och har sin själ här i samhället bland svenskarna. Jämfört med Sverige har en socialarbetare i Frankrike 32 dagar semester och kommer från och med nästa år att arbeta 35 timmar/vecka. Vissa har dessutom rätt till ytterligare en dag ledigt per månad.

Det enda som var lite tråkig för mig under min resa var min värdfamilj som var en ensamstående kvinna. Hon var socialarbetare och jag upplevde henne som ganska labil och vi hade verkligen olika värderingar. Det jag reagerade mest mot var att hon rökte hasch och hennes arbetsmoral. Att vara inneboende hos henne var inte lätt men jag försökte stå ut, framför allt på grund av att jag bara hade en värdfamilj. Efter drygt halva tiden såg jag, med hjälp av Sandy, till att komma därifrån så mycket som möjligt.

Slutligen vill jag säga att det är inte oberörd jag åkte från Frankrike. När jag kom hem kändes det som att jag hade varit en fågel som hade lyft upp sina vingar och tittat på Sverige och Frankrike ovanifrån, för att sedan landa igen och se saker på ett annorlunda och annat sätt än vad man annars skulle ha gjort i mitt dagliga liv. Denna erfarenhet var otroligt berikande, både på det personliga och det professionella planet och det är först efteråt som man inser det, tycker jag. Det är som att suga på en karamell som man inte vill skall ta slut.

Jag hoppas att jag i framtiden skall kunna ge denna möjlighet till andra. Jag tackar Franska CIF för sitt engagemang och gedigna intresse för oss. De har arbetat hårt för att genomföra dessa 8 veckor och de har gjort ett mycket bra arbete.”

© 2015 CIF Sweden. All rights reserved.