”Big in Japan – reseskildring från en superstar i Kyoto”
Bild: The Golden Pavilion
Den 2:a oktober 2015 började min resa till Kyoto i Japan. Det var första gången som CIF i Japan skulle arrangera ett program och jag var en av tre personer som hade blivit antagna till det frygt drygt två veckor långa programmet. När jag fick höra talas om programmet så kändes det självklart att söka. Jag har länge varit intresserad av japansk kultur, matlagning och på senare år även bonsaiträd. Att kunna åka i annat ärende än som turist och få en inblick i socialt arbete i Japan och bo hos en japansk familj var en unik upplevelse som jag inte ville gå miste om.
Redan i samband med att Mr. Kazutoshi Takeuchi, presidenten i CIF Japan, meddelat antagningsbeskedet stod det klart att inget skulle lämnas åt slumpen när japanerna stod för organiseringen. Mina förutfattade meningar om japaner som välorganiserade, disciplinerade och artiga verkade stämma. Mycket riktigt så var programmet oerhört välplanerat och vi hade redan innan avfärd försetts med noggrant strukturerad information och schema dag för dag med individuell information om hur vi skulle ta oss från A till B beroende på var vi var. Mina reskamrater Tuija (från Finland) och Hélène (från Nederländerna) och jag kunde konstatera att det å ena sidan var mycket behagligt att ”vallas” runt utan att behöva fundera på vare sig transport, mat eller att hitta rätt, men å andra sidan lite ovant att som vuxna människor nästan inte behöva ta något ansvar alls. Trodde de inte på att vi skulle klara oss på egen hand? Detta omhändertagande visade sig vara ett uttryck för den otroliga japanska omtänksamheten, som jag mötte var jag än kom. Att exempelvis fråga en japan om vägbeskrivning innebar inte sällan att man fick personlig eskort fram till målet. Om den tillfrågade inte kände till destinationen tog denne reda på hur jag skulle komma dit och övergav inte sitt uppdrag för än han eller hon kände sig helt säker på att jag skulle komma rätt. Ett tag tänkte jag att behandlades på detta vis på grund av att jag var ”turist” men har senare kommit fram till att japanerna verkar behandla varandra med stor respekt och omtänksamhet. En sådan spontan men ändå så instinktiv hjälpsamhet kan man nog inte framkalla hursomhelst om man inte övar med sina medmänniskor till vardags. Verkligen något att inspireras av!
Upplägget i programmet var att vi först skulle tillbringa ett par dagar på institutionen för socialt arbete på Doshisha University. Där skulle vi dels lyssna på föreläsningar men också ge egna presentationer om våra yrken och socialt arbete i respektive land. Den åldrande befolkningen i Japan var ett tema som lyftes flera gånger och var extra intressant för Tuija som arbetade med äldreomsorgen i Finland. Något som togs upp var att en åldrande befolkning ofta beskrevs som något problematiskt men att man nu även ville betona att det i själva verket är en markör för ett välfärdssamhälle som tar hand om sina innevånare – hela livet. Japanerna var intresserade av våra länders välutvecklade sociala välfärdssystem och skämtsamt presenterades vi som ”the superstars”. Att erkänna eventuella brister och farhågor om krackelering i de europeiska systemen var något de inte ville höra från superstjärnorn
a.
Bild: Besök på Doshisha University
Efter dagarna på Doshisha följde flera studiebesök samt placering på Mission Karashidane som jag tillbringade cirka en vecka på. Karashidane var en så kallad Non-governmental organization som fungerade som ett center för människor med psykisk ohälsa och erbjöd möjligheten till sysselsättning för en mindre lön men också en plats att både umgås och accepteras. Min känsla var att psykisk ohälsa är i ännu högre grad tabubelagt i Japan jämfört med Sverige och att normavvikande beteende kan bli extra problematiskt i ett samhälle där konformitet är högt skattat.
Karashidane drev ett café tillsammans med brukarna och levererade även bentolådor till äldre personers hem. I centret fanns ett litet rum avsett för teceremoni. För att komma in behövde man krypa genom en liten port, ett moment sprunget ur gamla tider som tvingade samurajer att knäböja och lämna sina stora rustningar och vapen utanför. Handlingen syftade också till att alla besökare mentalt skulle lämna allt bakom sig, så som stolthet, sina titlar eller bekymmer, för att endast koncentrera sig på nuet och teceremonin. Detta rum var för mig ett av många exempel på den intressanta kontrast mellan ett högteknologiskt modernt samhälle och gamla traditioner som existerar sida vid sida i Japan.
Bild: Teceremoni på Karashidane, utförd av Karashidanes föreståndare Mr.Takashi Sakaoka.
Gällande den psykiatriska vården i Japan fick jag veta att all behandling sker på sjukhus. Psykiatrin brottas med långa slutenvårdstider och läkarna har svårt att skriva ut patienter från sjukhusen då psykiatrisk öppenvård inte existerar och de sociala insatserna inte är tillräckliga. Detta innebar ofta att patienter vårdades inom slutenvården i flera år.
Att bo hemma hos Mrs. Itsuku Kitajima var en trevlig upplevelse. Mrs. Kitajima var en glad kvinna i 65-årsåldern som bodde i ett hus tillsammans med sin 30-åriga dotter Eri, en bit utanför centrala Kyoto. Mrs. Kitajima och jag hade brevväxlat lite innan avresa och det visade sig att vi båda tyckte om matlagning och trädgårdar. Mitt intresse för trädgårdar har nästan uteslutande handlat om just japanska trädgårdar, mest för deras mystik och rogivande atmosfär. Väl på plats visade det sig att Mrs. Kitajima var förtjust i glada och prunkande engelska trädgårdar och hade dekorerat sitt hem i lantlig engelsk stil! Till min stora glädje fanns det dock gott om vackra japanska trädgårdar och andra vackra sevärdheter att besöka i Kyoto. En av de vackraste upplevelserna var att få besöka Kokedera, även känt som ”The Moss Temple” som är en trädgård/park beklädd i mossa. För att få besöka Kokedera behövde besökaren delta i en buddhistisk ceremoni samt ansöka flera månader i förväg för att få boka en plats, något som hade varit väldigt svårt att göra om inte CIF i Japan hade hjälpt mig.
Bilder: Kokedera, Mrs. Kitajima och jag.
Det finns naturligtvis mycket att berätta mer att berätta men som inte ryms här. Resan till Japan kommer att alltid finnas kvar i mitt minne och jag kommer länge glädjas åt alla intressanta studiebesök, vackra sevärdheter och inte minst de varma människor som jag mötte på resan.
Georg Dester